Vad händer med kollegialiteten?

2017-09-13

På senare år har det blivit allt vanligare att hitta nya personalkategorier på högskolan. Det kan till exempel vara projektassistenter och biträdande undersökningsledare som kanske har en masterexamen och ansvarar för en del av ett större forskningsprojekt. Dessa personer tillhör egentligen inte kollegiet eftersom de inte har disputerat, men deltar i forskningen. Samtidigt, bland annat i takt med politikens ökade förväntningar på vad en statlig myndighet ska leverera, hittar vi fler och fler disputerade – till exempel miljövetare och historiker – på universitetens förvaltningar. Underlag, remissvar och rapporter kan därmed tas fram och levereras av en person med en doktorsexamen.

Vad innebär den här utvecklingen för universitetens och högskolornas diskussion kring begreppet kollegialitet? Begreppet kollegialitet betraktar jag som positivt laddat bland akademiker. Det har många gånger hamnat i fokus när ledning och/eller styrelse tagit beslut som på olika sätt gått emot vad man uppfattat vara den kollegiala viljan. Man kan notera att ordet kollegialitet ofta positionerar sig i relation till maktanspråk: vem ska fördela pengarna – kollegiala organ eller ledningen? Vem beslutar om vad och på vilka grunder? Hur går skiljelinjerna mellan inflytande, beslutande och utförande och vem bär egentligen ansvaret?

Så som strukturen på de flesta lärosäten ser ut hamnar framväxten av nya funktioner och mandat inom högskolan på lite oväntade platser på en kollegialitetsaxel. Att bidra till forskning som icke-disputerad i projekt med inbyggda etiska dilemman kan visa sig vara vanskligt om något går fel i forskningsprocessen. Att arbeta på uppdrag av en förvaltning kan innebära samvetskval och en utmaning för det kritiska tänkandet om det leder till negativa förändringar i ett tidigare kollegium. Och om man väljs i kollegiala val genom öppna processer, primus inter pares, medför chefskap nuförtiden ett stort administrativt ansvar som inte med nödvändighet matchar den vetenskapliga och akademiska kompetens de valbara kandidaterna besitter i övrigt.

Jag funderar över om de här förskjutningarna av både identitet och inflytande mellan olika kategorier – byråkratiska, akademiska, linjen – kan bli bekymmersamma på sikt, för att de är inbäddade i ett system och därmed inte så transparanta. Att samma individ är en del av flera olika kulturer syresätter högskolan och utgör potentiella problem. Tanken föds efter att jag under våren gästföreläst för en grupp internationella doktorander vid historisk-filosofiska fakulteten på Uppsala universitet. Forskarutbildningskursen heter ”Professional Training in the Arts and Humanities”, doktoranderna är nyantagna och på hugget. Känslan av att tillhöra två kulturer – en som forskare och en som utredare – blir ytterst påtaglig inombords.

Min upplevelse är att det jag försöker säga mottas med stark skepsis och misstro, att jag inte tillhör dom, medan jag egentligen försöker signalera ”Jo, jag tillhör ju er. Också! Men ändå inte”. Jag gör några pedagogiskt tafatta försök att förklara men det jag landar i är ett slags acceptans: vi ser nog inte samma saker längre, talar inte samma språk. Det som slår mig efteråt är att jag upplevde dem som så ovanligt sammansvetsade, och att det i sin tur kan relateras till ett fenomen som berättar något av värde. Detta fenomen tror jag delar klangbotten med – men det också står i kontrast till – uppluckringen av rollfördelningen inom högskolevärlden. Mer om detta i mitt nästa inlägg.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Tomas Österman

    Intressant! Min uppfattning är att administrationen bland lärosätena snarare har professionaliserats, dvs. att man i högre grad har anställd personer med rätt utbildningsbakgrund än disputerade kollegor, under de senaste 10 åren. Vet du om det finns det någon undersökning som visar på vems bild som bäst stämmer överens med verkligheten? /Tomas

    2017.10.04

  • Anna Victoria

    Är något osäker på hur du menar, men UKÄ för statistik över samtlig personal på svenska lärosäten. /Anna Victoria

    2017.10.04