Skapa spetsprogram inom humaniora

Endast 20 studenter per år och lärosäte väljs ut och programmet ges på tre universitet. Studenterna som antas har mycket goda förkunskaper, de blir utvalda i stor konkurrens, och de är motiverade. Inga avhopp existerar, undervisningen är av högsta kvalitet – bland annat genom de många bildningsresor studenterna gör med sina lärare – under de fyra år som tillägnas studier i filosofi, historia, estetik och två främmande språk. När det är dags för examen köar finansinstitut, politiker, förlag, mediehus och universiteten för att kunna erbjuda attraktiva positioner och meritokratiska miljöer åt en humanvetenskaplig elit.

Det talas ofta om att humaniora är satt på undantag och att humaniora är ekonomiskt och anseendemässigt förfördelat. Det talas också om att humaniora har för få undervisningstimmar och att allmänheten har en vag bild av vad en forskare inom humaniora gör. Allt detta är sant.

Svensk humanioras största bekymmer är dock att vi inom vår vetenskapsdisciplin inte har lyckats skapa utbildningsprogram som uppvisar spets över tid och som därmed institutionaliseras och blir en del av programutbudets förstahandsval. Vi skulle behöva prioritera vissa discipliner framför andra, skapa miljöer där ämneskunskaperna står i centrum och hitta lösningar där vi ger utrymme åt fördjupning och bred bildning för färre – inte i samhället, men i akademin.

Naturvetenskapen har läkarprogrammet, samhällsvetenskapen ekonomi- och juristutbildningar medan de tekniska fackuniversiteten kan påvisa en rätt elegant spännvidd genom att både husera blivande arkitekter och ingenjörer. För att komma in på samtliga de program jag nu nämnt krävs höga meritpoäng.

Inom humaniora finns på flera håll lovvärda satsningar på Liberal arts och liknande men dilemmat stavas resurser, attraktivitet och förkunskaper. Arbetsmarknadens generella intresse för humaniora är begränsat eftersom en marknad fungerar om det finns en relationell förbindelse mellan utbud och efterfrågan. Ett sådant förhållande är satt ur spel i fallet humaniora: utbudet överstiger vida efterfrågan på de flesta (dock inte alla) områden.

Att skapa spetsprogram dit en intellektuell elit söker sig skulle vara ett sätt att mäta både samhällsbehov (vilka verksamheter efterfrågar studenter av det här slaget?) och studentintresse (ökar söktryck och förstahandsval?) för utbildningar inom humanvetenskaperna. Spetsprogram skulle även höja humanioras status.

Jag vågar påstå att ”Klassiska programmet” genom excellent kvalitet skulle lyckas visa vad många humanister motvilligt och smått förfärat men i egen sak ofta istället försöker förklara – att humaniora minsann behövs. Humanister utvecklar en särskild skicklighet i att läsa, skriva och tänka: ofta görs de här aktiviteterna samtidigt. Dessa förmågor är eftertraktade och särskiljande för den humanistiska utbildningen av tradition och de behöver värnas och upphöjas.

Att det finns en rad praktiska problem som måste lösas först, som vi behöver ge namn åt eller förklara, där resurstilldelningen från staten utgör det största hindret, ingår inte i denna tankelek. Den politiker som tar det första initiativet att gå från lek till handling har en följare i mig.