Hur ska kunskapen hitta nya vägar?

Deltagarna var främst akademiker med anknytning till humaniora och samhällsvetenskap medan talare och panelmedlemmar utgjordes av internationella forskare och representanter för bibliotek och forskningsstiftelser.

Vad som diskuterades? Jo, hur kunskap hittar nya vägar i en allt mer digitaliserad värld och på vilka sätt denna förändring påverkar det akademiska samtalet och forskningen. Den röda tråden var frågeställningar kring hur och varför vi samverkar med det omgivande samhället, vad universitetet som institution inhyser och hur (om?) det skiljer sig från exempelvis ett museum eller bibliotek, och hur den akademiska kunskapen ska föras ut.

Att kunskapsproduktion på våra universitet är något annat än att kommunicera kunskap innebär att vi behöver tala mer om, och problematisera, relationen mellan innehåll och utformning. ”Världen är satt i förändring men inte humanvetenskaperna, nödvändigtvis”, yttrade någon och flera på plats hummade igenkännande, självmedvetet införstådda med den ibland svårfångade och komplexa kombinationen av det traderade och vetandets förnyelse som präglar humaniora.

Den mest minnesvärda insatsen stod i mitt tycke Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, för. Han tecknade bilden av ett Europa som efter 1989 blivit allt mer polariserat och aggressivt, med ett ofta brutaliserat vardagsspråk. Offentligheten ger idag på olika sätt utrymme åt det Ekström kallade ”the mainstream extreme”, samtidigt som det finns en växande samhällelig vårdslöshet med våra offentliga institutioner. Efter att ha angett några huvuddrag gick han sedan vidare till att ställa frågan: varför är det så svårt att mobilisera humanvetenskaperna när världen ser ut som den gör? En bra fråga som följdes av ett par högintressanta teser till svar.

För det första, humanister tycker om att befinna sig i marginalen och vill helst stanna där. Att odla utanförskapet har varit ett sätt för humanister att ge utrymme åt det egna samtidigt som man ibland utestängt de andra. När humanvetare utövar motstånd sker det främst i form av petitioner och ilskna brev. Då uppstår ett slags krock med det policy-samhälle som bygger på att man ihärdigt hänger sig fast vid en fråga tills den är löst eller i alla fall högprioriterad. Här uppmanade Ekström humanister att orka stanna kvar i debatten.

För det andra så bidrar kombinationen av en individualistiskt präglad forskningsmetod och en svag tradition av att artikulera kunskapskrav till att humanister som grupp saknar vanan att påverka med eftertryck. Det saknas också ”thick descriptions” (beskrivningar som innehåller många aspekter och som därför blir träffande) av den infrastrukturella påverkan och betydelse som humaniora bidrar med, i form av kunskap som kommer samhället till gagn.

Från mitt perspektiv blev Ekströms föredrag ett värdigt och viktigt komplement till de gängse diskussionerna kring samverkan och kunskapens infrastrukturer, som ofta fokuserar på goda exempel, lösningar och förslag snarare än ”humanioras behaviourism”. Vi behöver undersöka patienten för att kunna sätta in rätt medicinering, skulle man kunna uttrycka det.

Under promenaden hem, ackompanjerad av uteserveringarnas sorl, funderade jag också vidare på några av de spännande samtal som fördes mellan passen och under middagen. Det tycks vara en universellt erkänd sanning numera att nya kunskapsinfrastrukturer uppstår genom inter- och tvärdisciplinära samarbeten över ämnesgränserna. Under konferensen berättade exempelvis Victoria McGuinness från TORCH* i Oxford att deras utlysningar kräver att minst tre discipliner söker medel tillsammans.

Självklart är det så att nya infallsvinklar och frågor att följa upp uppstår i mötet med andra forskningsområden och nya gränssnitt. Samtidigt är det ibland viktigt att reflektera över om det är just kunskapen som står i centrum eller något annat, till exempel möjligheten att hitta finansiering, som driver forskare åt vissa håll.

Det kan finnas anledning att återknyta till den sortens funderingar lite längre fram.

Fotnot: TORCH är ett humanistiskt forskningscenter som är placerat vid universitetet i Oxford med uppgift att samverka med det omgivande samhället och samarbeta över ämnesgränserna