Att utbilda är stort, men att fostra är större

2017-11-20

Boken The Closing of the American Mind av Allan Bloom har sedan den publicerades i slutet av 80-talet blivit en modern klassiker. Undertiteln – How Higher Education Has Failed Democracy and Impoverished the Souls of Today’s Students – klargör både vad boken handlar om och hur budskapet framförs: här fastslås teser snarare än prövas och demokrati sätts i relation till individuell, intellektuell bildning. Bloom menar att konsten, relationerna, kulturen och dygderna är ansvarsområden som tillfaller utbildningssystemet, det är genom universitetets särskilda kultur, uppgift och sätt att resonera som vi förändras och omvandlas. Han skriver att det finns en civilisatorisk aspekt i denna nödvändiga prägling av individens själ som universiteten måste värna, det är något absolut enligt Bloom, och han ger tankeväckande exempel på varför det här är så viktigt för särskilt amerikaner.

Även om boken har några år på nacken är den intressant läsning av många olika anledningar. Det som särskilt slår mig är att han så tydligt kopplar ihop intellektuell utveckling med ungdom. Blooms student är alltid ung, tonåring. Emellanåt läser jag texten som ett slags bildningsroman in spe. Ungdomsspåret hos Bloom är lätt att associera till en västerländsk modern kanon, med filmer och skönlitteratur som utspelar sig på olika amerikanska campusområden och porträtterar hur smärtsamt och omvälvande det ofta är att bli vuxen. Universitetsmiljön blir en passande omgivning för att iscensätta förändring och insikt, delvis därför att studier öppnar våra sinnen och uppmanar till kritiskt tänkande. Därmed kan också den ifrågasättande blicken vändas inåt, mot oss själva.

Hela den här fiktiva men realistiska bakgrundsvärlden av bilder av universitetet, som filmer och romaner har producerat, och som jag vågar påstå präglar delar av vår gemensamma kultur, är ständigt närvarande och fördjupar boken genom Blooms framställning. Vi i Sverige har aldrig lyckats skapa den campuskultur som skymtas i hans resonemang och som finns porträtterad i Döda poeters sällskap eller i en bok som Lars Gustafssons Tennisspelarna. Under läsningens gång drabbas jag av att synen på den högre utbildningens funktion och den uppfordrande ton Bloom använder är så frånvarande i vår svenska samtidspolitiska diskussion kring vad ett universitet är.

I Sverige har vi valt en annan, nästintill motsatt, väg. Här är universiteten högst delaktiga i det som kallas det livslånga lärandet och en ”högskoleutbildning ska ge beredskap att möta förändringar i arbetslivet”, som det står på regeringens hemsida. Språket i The Closing of the American Mind och beskrivningarna av vad som händer med intellekt och människa under de formativa åren ligger långt ifrån samtidspolitikens mer pragmatiska idé om vad den högre utbildningen ska ta ansvar för. Uppdragsutbildning, fortbildning och vidareutbildning ska ”ingå i den strategiska utbildningsplaneringen”. Kompetensutveckling av olika grupper på arbetsmarknaden ska sektorn också ta hand om. Det går inte att låta bli att bli skeptisk. Hur ska lärosätena navigera? Vad är kärna och vad är sidoverksamhet? Är det rimligt att samma samhällsinstitution förser oss med kunskap oavsett var vi befinner oss i livet? Utifrån Blooms tankar kan man istället fundera över om ett alternativ för svensk högre utbildning kunde vara att börja betona ett visst mått av fostran, vilket naturligen är sammanlänkat med ungdomsåren.

Thomas Thorilds devis om att det är stort att tänka fritt men större att tänka rätt, som finns i gyllene bokstäver över ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala, får olika innebörd beroende på om man ser en ung student på väg ut i livet eller en äldre professor mot slutet av sin karriär framför sig. Min övertygelse är att dessa idag ofta kritiserade ord säger något sant om hur ungdomar bör nalkas den högre utbildningens innersta kärna.

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Gustaf Söderlind

    Tackar för ett viktigt och mycket läsvärt inlägg. Jag har själv Blooms bok sedan (minst) tjugo år tillbaka, och det händer än med jämna mellanrum att jag går tillbaka till den för att läsa ett kapitel, nästan vilket som helst, bara för den sköna kontrastens skull. Den högre utbildningen -- liksom forskningen --har blivit alltför utilitaristisk och materialistisk, medan excellens, dygd och lärdom fått stå tillbaka.

    2017.11.30