Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Forskningens moment 22

När jag var doktorand så fanns det äldre kolleger som hävdade att doktorandperioden egentligen var sötebrödsdagar, skriver Anna-Karin Edstedt Bonamy.

De sa att sen, efter disputationen, så skulle det vara så hård konkurrens om anslagen att jag skulle få välja på att forska gratis på kvällar och nätter, eller lägga ned min forskning.

Jag tror att kartan för klinisk forskningsfinansiering tack och lov har ritats om sedan dess, kanske tack vare Olle Stendahls utredning 2008 om den kliniska forskningen. Det verkar finnas ett mycket större utbud av anslag som är riktade mot yngre forskare idag än för bara fem-tio år sen. Jag har därför haft förmånen att vara finansierad minst halvtid de senaste tre åren.

Det har gjort att jag vågat starta mer långsiktiga forskningsprojekt, som kanske ger utdelning om tre till fem år. Dessutom har jag vågat ta mig an egna doktorander, vilket är minst fyraåriga åtaganden. Och nu, äntligen, så börjar dessa projekt leverera spännande data som snart är i publiceringsbart skick.

Samtidigt vet jag att detta år är mitt sista år med säker finansiering som forskare. Jag behöver nu få ett par nya större anslag beviljade under 2013 för att kunna avsluta dessa projekt på bästa sätt.

Det är då jag plötsligt inser att jag befinner mig i forskningens moment 22. Antingen ägnar jag tid åt mina projekt och doktorander, vilket kommer ge utdelning i form av meriterande publikationer om ett till två år. Risken är då att jag inte får några nya anslag till nästa års budget och inte kan driva projekten vidare.

Eller så ägnar jag tid åt att skriva anslagsansökningar till de stora finansiärerna som alla har sina utlysningar nu, mellan februari och maj. Det innebär en arbetsinsats motsvarande författandet av en vetenskaplig artikel. Per ansökan!

Då får jag kanske fortsatta anslag, men progressen i projekten stannar upp. När det sen blir dags för nästa års anslagsansökningar så kommer jag vara mindre meriterad än vad jag hade varit om jag hade ägnat tiden åt forskning i stället. Något av ett moment 22, alltså.

Häromdagen föreslog en kollega i en mer näringslivsorienterad del av forskningen att betala en skrivbyrå för att skriva en av våra gemensamma ansökningar. Jag blev varse att det tydligen finns fler moment 22 i forskningsanslagsområdet. Kan det vara så att de forskare som tidigare har fått stora anslag har råd att betala skrivbyråer för att skriva nya ansökningar?

Det är då det slår mig, jag kanske är kvalificerad för att kunna byta bransch till professionell anslagsansökare?

Skämt åsido, om det är det som är alternativet så lägger jag hellre tid på mina egna ansökningar och hoppas att jag i farten ska hinna skriva ett par artiklar också.

Olle Stendahls utredning om klinisk forskning (2008) Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Forskare

    Hon skriver om forskningsfinansiering och vad som händer efter disputationen. Anna-Karin Edstedt Bonamy forskar bland annat om för tidigt födda och arbetar också som barnläkare.

Relaterat innehåll

Debatt 6 mars 2024

Katarina Bjelke, Vetenskapsrådet

Vi vill att regeringen låter utreda om, och i så fall hur, fördelning av basanslaget kan öka forskningens kvalitet. Det skriver Vetenskapsrådets generaldirektör Katarina Bjelke i e...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Nyhet 28 februari 2024

Keiko Snarberg

Att söka medel för forskning tar tid och kräver planering. Curie har bett tre erfarna forskare om tips på hur man skriver sin första ansökan för att öka chanserna att få den bevilj...