Tänk vad vi kan göra för samhället – om vi tillåts delta

2019-10-09

Höstterminen har kickat igång och jag sitter med andra ledamöter från mitt lärosäte och diskuterar forskarutbildningsfrågor vid ett styrelsemöte. Med van hand vinklar jag upp stället till min Ipad för att kunna läsa dagordningen. Men plötsligt är det något i handrörelsen som känns bekant och får mig att minnas ett helt annat sammanhang från min barndom.

Jag föddes med synskador så pass omfattande att det nog aldrig var tänkt att jag skulle gå i en ”vanlig skola” som barn. Men, tack vare min personlighet och att jag haft turen att få växa upp i ett land med ett utvecklat välfärdssystem, gick skolgången väldigt bra. Samma handrörelse som jag använde för att rätta till min Ipad använde jag som barn under låg- och mellanstadiet för att fälla upp min så kallade ”skrivplatta”. Detta var ett rätt otympligt föremål i trä och metall som såg ut som ett staffli som ställdes på skolbänken. På denna platta placerades skolböcker och skrivböcker, så att jag med min närsynthet lättare kunde läsa och skriva.

År 2007 presenterar Steve Jobs den första smartphonen på ett Apple-event, Efter den teknikutveckling som sedan följde är väl världen sig aldrig riktigt lik igen. Vad många med normal syn nog inte tänker på är hur otroligt revolutionerande denna tekniska utveckling har varit för oss med synsvårigheter. Idag ersätter mobiltelefonen (och datorn) många av de hjälpmedel som man annars skulle behöva. Trots att jag inte är särskilt gammal kan jag idag skratta åt en del av de hjälpmedel som fanns på den tiden då jag själv växte upp, och gläder mig åt vad den nya tekniken möjliggör för både unga och gamla med synsvårigheter.

Idag konkurrerar jag på den svenska arbetsmarknaden på liknande villkor som personer med normal syn. I samband med arbetsintervjuer använder jag mig inte sällan av min synnedsättning som ett positivt argument för varför arbetsgivaren ska anställa just mig. Men jag vet att jag har det svenska välfärdssystemet att tacka för mycket. Så medan andra unga forskare oroar sig för om de ska få de forskningsmedel som de ansökt om för att underlätta en karriär utomlands, är jag istället långt mer bekymrad över hur mitt liv som forskare skulle te sig om jag gjorde en postdok i ett annat land.

Vad skulle jag ha för rätt att kräva ett höj- och sänkbart skrivbord eller en större dataskärm i exempelvis USA? Vore jag själv tvungen att betala för något av mina synhjälpmedel om de jag har gick sönder? Det är tufft att försöka sätta sig in i andra länders hälso- och sjukvårdssystem och diskrimineringslagar, och behöva ta hänsyn till dessa regler när man ska göra sina val. Här känner jag inte riktigt att mitt lärosäte kan bistå mig.

Beslutsfattare och arbetsgivare pratar ofta om samhällsinsatser för personer med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar, och vad dessa insatser kostar. Men jag skulle önska att man oftare vände på argumenten. Fokus bör alltså inte alltid ligga på vad samhället kan göra för oss; utan vad vi kan göra för samhället, bara vi tillåts vara en del av arbetsmarknaden. Den där flickan som en gång i tiden inte var tänkt att gå i en ”vanlig” grundskola, har idag disputerat från ett av världens ledande medicinska universitet och har flera betydelsefulla förtroendeuppdrag på sitt cv. För, lever man i ett samhälle som investerar i en, vill man själv investera och bidra tillbaka.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter