Föremålsvurm och materiell kultur

2017-01-23

Under senaste tågresan läser jag i en kvarglömd Senioren (5/2016) att författaren Barbro Lindgren, tillika Loranga och Dartanjangs upphovskvinna, alltid varit svag för vackra ting. ”Jag är helt klart förslavad av mina saker, jag älskar vackra saker och det har jag alltid gjort” säger hon. Värdet ligger i, anser Barbro, sakens länk till det förflutna. Känslan av att hantera farmors kaffeburk, även flitigt använd av faster för samma ändamål varje dag sedan år 1900, inger henne trygghet.

Så låt oss tala om föremål. Vad de gör med oss, var de kommer från, hur de är gjorda. Enligt Nationalencyklopedin en avgränsad företeelse som man kan beröra, vanligtvis inte större än att den kan hållas i handen. Föremål kan sägas vara det som karaktäriserar en kultur, signifikant för mänsklig verksamhet och kunskap.

Det bästa med att läsa på Masternivå är att du kan plocka russinen ur Kandidatkakan. Ett av mina favoritrussin heter just Föremålsanalys, Object-Based Research, gärna med praktiska inslag. Som kulturvårdare intresserar jag mig bland annat för vilka handlingsburna kunskaper ett föremål förmedlar. Detta med syftet att i en replik återskapa och samtidigt dokumentera kunskaperna bortom materialet, de immateriella värdena. De värden som möjliggör det materiella, föremålet.

I skrivande stund jobbar jag på ett paper med arbetstiteln “Things”. Här problematiseras ett urval av metoder, tillämpningsbara vid studier av kulturhistoriskt och kulturhantverkligt värdefulla föremål. Problematiseringen tar sig form av de luckor och begränsningar som min handledare uppmanar mig att identifiera.
Den lustfyllda processen som uppbyggnaden av en teoretisk referensram kan innebära låter inte vänta på sig. Det svåra blir istället att begränsa sig. För metoderna inom ämnet ter sig lika många som tolkarna. Att vila i ett urval av metoder och fokusera på bredd blir en form av begränsning. Från konkret klargörande matris redo för Excelformat, till filosofiskt tolkande med näst intill poetiska utfall. Där emellan gråzoner av fenomenologiska perspektiv i jakten på förståelse och sammanhang, flankerat av ledorden autenticitet och bevarandevärt. Men säg det flyt som varar. Då jag tycker mig ha koll på mitt textbygge läser jag att etnologen Billy Ehn anser att det där med metoder, anvisningar i all ära, mest handlar om ”learning by doing”, alltså en högst personlig process (Almevik m. fl. 2014:39). Ehns tankeväckande åsikt smyger sig in som en joker i min text och färgar slutdiskussionen avsevärt.

Föremålens kretslopp, hur de hamnar där de hamnar, och varför. Som Barbros kaffeburk, sparad för sitt högst subjektiva affektionsvärdes skull. Barbro är inte intresserad av tillverkningsprocesser utan värdesätter minnena som kaffeburken manifesterar. Syftet att bevara är här ett annat, men viljan att bruka och vårda förenar oss. Jag känner stark samhörighet med Barbro. Hon avslutar med att helt frankt erkänna att då hon tröttnat på en sak händer det att hon ger bort den.

I en nära framtid väntar för egen del fältarbete inom museivärlden. En kulturhistoriskt värdefull dräktsamling väntar på att inventeras och analyseras, så en stor del av våren kommer att gå i livstyckenas, huvudbonadernas och halsklädenas tecken. Att samlingen är del av en spännande kulturhistorisk miljö eldar på ivern. Min handledare sa dessutom något om ett upprättande av en utgallringspolicy. Skänker Barbro en tanke, och misstänker att man även i museivärlden till slut tröttnar på en del föremål.