Utbildning pågår – var god stör!

2021-05-17

Det finns ett uttalat behov att forskare ska kommunicera mer, till exempel anses det viktigt för demokratin. I rapporten Vi vill, men vi hinner inte synliggörs att forskare vill kommunicera men att  det är brist på tid och medel. Ett vanligt argument är att forskarna behöver få stöd så att de motiveras. En forskare som aktivt kommunicerar ska värderas högre när hen söker medel eller klättrar på karriärstegen. Jag håller med, men funderar på om det är så enkelt. Vilken roll bör en modern akademi ha?

Akademins uppgift är utbildning, forskning och samverkan. Det finns bara pengar till utbildning och forskning, samverkan blir som en extra arbetsbörda vid sidan av. Tänk nu om samverkan och samskapande vore en naturlig del av akademins arbetsprocess. För att skapa en öppen, transparent och samverkande forskning behöver vi inkludera nya aspekter redan tidigare under universitetsutbildningen.

Vad krävs för att samverkan ska bli en naturlig del av utbildning? Vi kan börja med att vrida på termer vi slänger oss med och titta på hur de håller på att förändras; lärande, läroupplevelse, klassrum. Ett lärande är inte längre ett klassrum där studentens läroupplevelse bygger på att sitta i en bänk och lyssna på en lärare. Fokus läggs mer på individens (livslånga) kunskapande och det förändrar läroupplevelsen, klassrummet  och lärarens roll.

Det kommer bli mer viktigt att studenter blir medvetna om sin läroupplevelse i.e. hur de lär sig, då det livslånga lärandet kräver ett medvetet “lärande, avlärande och omlärande”. Med detta skiftande fokus blir lärarens roll att facilitera kunskapandet och läroupplevelsen, och då blir klassrummet inte nödvändigtvis platsen där läroupplevelsen sker.

En öppen samverkande utbildning där fokus läggs på faciliterandet av lärupplevelse kan vara en plattform för samverkan. Utbildningen blir ett gränssnitt mot (det lokala) samhället, där flera aktörer kan interagera, samskapa och konversera.

Hur kan det se ut rent praktiskt? En utbildning som är ett fungerande gränssnitt kan få utmaningar som närliggande företag och organisationer tampas med (real life challenges eller case-utmaningar) för att ge eleverna aktionsdriven utbildning.

Studenter kan spendera tid på närliggande företag för att praktiskt använda sig av den teori de lärt sig i klassrummet. Jag och mina kolleger har utvecklat ett utbildningskoncept vi kallar “co-up lab”, ett mobilt klassrum där vi kan “poppa upp” och ockupera publika platser i samhället. På så sätt skapade vi avsides belägna utbildningsmiljöer där vårt pop-up space var en lärohub för både studenter och medborgare på platsen. Konceptet utvecklades för en hands-on innovationsutbildning där studenter samskapade och testade lösningar inom hälsa-sjukvård. Vi ser dock att det går att använda inom andra discipliner också.

Andra exempel på mötesplattformar där akademin kan skapa utbildningsgränssnitt är museer, bibliotek, cafeer och event som festivaler eller sportarrangemang.

Allt som nämnts ovan går att översätta till ett digitalt klassrum. På detta sätt kan utbildning bli en mångfacetterad integration av samverkan.

Några akademiska institutioner i Sverige jobbar redan, i varierande grad, enligt den här processen. Den bygger på klassisk pedagogisk teori, som den erfarenhetsbaserade lärandecykeln, det är alltså inget flummigt eller icke-akademiskt.

En öppen akademisk kultur vars processer naturligt bygger på samverkan kan stötta en förändrad forskarroll i riktning mot en aktiv kommunicerade modell. En akademisk institution tenderar att kommunicera externt för att bygga sitt varumärke, attrahera studenter och stärka band till finansiärer. Det kan göras genom att pusha forskningsgenombrott eller skapa imponerande nybyggen. Denna kommunikation skulle också påverkas av en förändrad kultur. En akademi som inte (bara) vill odla sitt varumärke, utan fullt ut ta sin position i samhället, kan bli en kraft för positiv förändring.