När trycket ökar

2013-05-28

Jag har under de senaste åren kommit att intressera mig för kopplingen mellan forskning och undervisning inom den högre utbildningen. I arbetet med IVA-projektet Agenda för forskning landade vi ganska snart i att det är en fråga man måste ta sig an när man diskuterar framtida prioriteringar för forskningen. Framför allt då den grundläggande frågan om i vilken utsträckning högre utbildning måste bedrivas av forskare för att bli tillräckligt bra (och ”hög”) som utbildning betraktat.

Under de senaste veckorna har jag plöjt igenom olika inlägg som den vetenskapliga litteraturen har att erbjuda kring den här frågan. Nu på morgonen hittade jag fram till en artikel som skrevs under 2004-2005, som bygger på intervjuer med universitetsledningar vid två engelska och två svenska universitet och med myndigheter (bl a det svenska Hogsköleverket (sic!)). Texten erbjuder en spännande tidsresa. Författaren skriver om hur det ökade trycket på att producera mätbar ”excellens” inom forskningen i det engelska systemet har lett till specialisering och en delvis uppluckring av förhållandet mellan forskning och utbildning. Beslutsfattare vid svenska universitet uppges oroa sig för att även den svenska regeringen ska införa konkurrensutsatt finansiering, vilket man tror kommer att skada förhållandet mellan forskning och utbildning.

Artikeln ger mig en känsla av att vi i Sverige år 2013 nästan står närmare 2004 års England än samma års Sverige. Med ett intressant undantag: i England fanns det redan då starka röster i debatten som ifrågasatte det självklara i att högre utbildning alltid blir som bäst om den bedrivs av personer som utmärkt sig som forskare. Det framgår tydligt att 2004 års svenska dekaner däremot mer eller mindre oreflekterat och unisont omfamnade ett sådant ideal. Det finns inte mycket som tyder på att attityderna är annorlunda idag. Men i det dagliga livet på institutioner och avdelningar konfronteras idealen med den praktik där forskning har prioritet för befordringar och för arbetsfördelning. För att hantera de spänningar som uppstår behöver vi ett nytt, genomtänkt förhållningssätt till frågan. Våra förslag från Agenda för forskning, som bland annat går ut på att tydligare differentiera kraven på forskningsanknytning så att kraven på forskningsaktiva lärare minskas i t ex grundläggande kurser inom teknik och naturvetenskap och ökar (med medföljande resurser) för kurser på avancerad nivå, förtjänar att jobbas vidare med på nationell nivå. Samtidigt bör förstås alla våra lärosäten fortsätta se över former för forskningsanknytning som för in element av forskningskunskap i den högre utbildningen.

Från ett lärarperspektiv konstaterar jag att det är väldigt roligt att få undervisa om de teman man själv beforskat, men också att de tillgängliga lärarnas nuvarande forskningsintressen inte kan få sista ordet i frågan om vad studenterna behöver få med sig från utbildningen. Dessutom tycker jag mig se utomordentliga lärare med ganska begränsad egen forskning som snarare behöver uppmuntras och belönas än utestängas från undervisning av ideologiskt rättrogna krav på forskningsanknytning.