Economic man och jag

2013-02-25

Idag bläddrade jag en stund i Katrine Kielos bok Det enda könet som jag hittade på pocket igår. Jag fick inte något riktigt sammanhang i läsningen eftersom de båda barnen jag vabbade med tillkallade uppmärksamhet ungefär två gånger per sida. Men Kielos uppgörelse med nationalekonomin påminde mig hur som helst om hur jag själv reagerade när jag först utsattes för undervisning i detta ämne. Det var väldigt svårt att se vad analysen kunde vara bra för när alla exempel som gavs handlade om indivier som valde hur mycket de skulle konsumera av två varor, t ex studenten som skulle köpa blyertspennor och suddgummin för sin månadsbudget. Än värre blev det när den berömda “ekonomiske mannen” introducerades i uppföljningskursen. Jag minns att jag lämnade föreläsningen gravt provocerad. Kielos är uppenbarligen ganska provocerad hon också. Dessutom är hennes kritik (lyckligtvis) betydligt roligare och vassare formulerad än mina tirader på studentpuben.

Nuförtiden är jag forskarutbildad i Nationalekonomi och har hittat styrkor i många av de analyser som används inom ämnet. Men jag kan fortfarande bli provocerad. Senast skedde det när jag läste kurslitteraturen till den grundkurs jag undervisar på den här våren. I kapitlen om konsumenters beteende breder författarna på brett med tvärsäkra normativa bredsalvor av hur folk skall bete sig. Och som norm för hur folk bör leva presenteras det spöke som Katrin Kielos kretsar kring i sin uppmärksammade bok: Economic man. I ett exempel visar författarna hur kirurgen som finner att han skulle kunna satsa på en alternativ karriär som bloggare skall bortse från att han lagt ned mycket tid och energi på att utbilda sig till just kirurg. Genom att inse att studietiden är vad nationalekonomer kallar “sunk costs” skall kirurgen komma fram till att det är självklart att satsa på bloggen då de uppskattade inkomsterna av att göra det är högre än de inkomster han har och kan få som kirurg.

Nationalkonomin erbjuder ett stort antal modellfamiljer som visat sig fungera bättre än de flesta alternativ till att förklara och förstå konsumtion och produktion. Men alla analysmodeller skall bedömas utifrån sin användbarhet för att förstå ett specifikt problem. I samma stund som någon beskriver en samhällsvetenskaplig modell som “mest realistisk” i största allmänhet är det läge att dra åt sig öronen. Det gäller inte minst den genuint osympatiske ekonomiske mannen.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter