Bara Sverige svenskt fika har

2018-04-18

Det finns mycket som är bra på Harvard, men efter några månader har jag börjat märka vad jag saknar mest hemifrån.

En viktig grej är gemenskapen kolleger emellan. För några veckor sedan publicerade en postdoktor i vår grupp här en artikel i Science som förste författare. Jag gick direkt till hans rum för att gratulera. Jag antog att det skulle vara feststämning i rummet med alla doktorander och postdoktorer. Han tackade men såg lite överraskad ut, och ingen annan i rummet visste om det. När jag frågade om när det var dags för tårta möttes jag av många frågande ansiktsuttryck. Ingen här verkar fira nya artiklar, beviljade ansökningar eller andra framgångar – något som vi i Sverige gladeligen lägger gott om grädde och bär på.

Nej, att sitta och fika är inget för forskarna här. Förmiddags- eller eftermiddagspauser finns inte på kartan, och många luncher intas snabbt framför datorn. Men de är vana. På mina döttrars skola har de tolv minuter – exakt – på sig att äta lunch. Lärarna håller stenkoll på tiden och schasar iväg barnen så att nästa grupp kan komma in i matsalen. Det hjälper inte att våra tjejer får med sig mat hemifrån i små burkar, eftersom min fru och jag förskräcks över hur skolan går tillväga för att uppnå sitt mål att servera ”delicious food for thought” – med andra ord, en konstant varvning mellan pizza, hamburgare, pannkakor, pasta, tacos och liknande. Länge leve ärtsoppan.

Och sedan saknar jag den vilda naturen i Sverige, rejält. Jag var bortskämd med att jobba inne i en av Nordens vackraste botaniska trädgårdar, i direkt anslutning till Göteborgs gröna hjärta – Änggårdsbergen och Slottsskogen. Inget var så upplyftande som att hänga med vår lilla springklubb på en löptur före lunchen. Här är de gröna ytorna små, utspridda och ofta nedsmutsade. Det skrämmer mig att tänka på hur akademiker på Harvard, MIT och andra framgångsrika institutioner, myndigheter och företag ritar framtidens städer. Att allt planeras i minsta detalj och den vilda och artrika naturen oftast inte får plats nära där människor bor.

Fika med gemenskap, bättre mat och grönskande städer ska vi vara rädda om i Sverige. Där slår vi Harvard lätt.

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Jonas Fransson

    Kul och bra inlägg om de svenska arterna som är värda att bevaras.

    Det går att göra förändringar i den amerikanska kulturen dock. Jag var postdoc på CINT vid Los Alamos Natl. Lab. i Los Alamos, NM, och startade med torsdagsfika. Det var mellan 2006 coh 2007. Fikat lever, till min förvåning och glädje, kvar än idag. Men jag vet vad du menar, det finns ju inget att fira, eller ...

    2018.04.19

  • gunnar widforss

    Hoppas du kan framhärda och förändra något lite i det stora landet i väster, åtminstone på din institution. De kommer säga "let's celebrate, as the swede used to do" - det kanske sprider sig.

    2018.04.19

  • Marica Ericson

    Jätteintresant att läsa dina tankar och reflektioner. Jag känner igen känslan av "klaustrofobi", omgiven av artificiela miljöer från ett år på UT Austin i Texas. För att få se vild natur var man tvungen att betala inträde till "state parks". Det tycks vara en naturlag att man ibland måste komma bort för att uppskatta vad vi har hemma. Stort lycka till med forskningen! Hoppas snart se dig i Göteborg igen.

    2018.04.19

  • Charlotta Filling

    Intressant! Jag jobbar i Västerås stad och vi firade en medarbetares födelsedag när vi hade besök från Jinan i Kina. Efter deras besök har de infört födelsedagsfirande i den staden. De blev så inspirerade.

    2018.04.19

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter