Mitt liv som bloggare

2020-06-08

Att skriva en blogg ger inga akademiska meriter och ses ibland som något oseriöst av en del kolleger inom högre utbildning. Men en bra blogg kan nå en mycket större och bredare publik än vetenskapliga artiklar och skapa nya oanade möjligheter.

Jag har varit bloggare i tolv år med två bloggar om digitalisering inom utbildning, en nyhetsblogg på svenska och min huvudblogg på engelska med mer reflekterande inlägg. Bloggandet har blivit en viktig del av mitt liv och jag tror att jag har skrivit nästan varje vecka sedan starten 2008. Jag började skriva som ett experiment; bloggar var då väldigt populära och jag kände att jag var tvungen att prova själv för att kunna bilda mig en egen uppfattning om fenomenet.

I mitt första blogginlägg undrade jag om någon annan skulle vilja läsa mina reflektioner och lovade sluta om jag insåg att ingen hade nytta av det jag skrev. Idag kan jag definitivt säga att det har varit värt alla timmars arbete. Bloggandet har alltid varit en fritidsaktivitet, men jag hittar ofta hittar inspiration till mina blogginlägg i mitt dagliga arbete som också gynnats av mina bloggar.

Tyvärr finns det ganska få inom svensk högre utbildning som bloggar regelbundet. Det är klart att vetenskapliga artiklar får allt fokus eftersom karriärutvecklingen kräver regelbundna publiceringar. Varför ska man då ägna dyrbar tid åt att skriva en blogg?

Svaret är att en blogg ger dig en kanal där du kan reflektera över ditt arbete. Den ger dig också möjligheten att skriva på ett mer populärvetenskapligt sätt och därmed nå en större publik än genom dina forskningsartiklar. Bloggen blir ett skyltfönster för ditt arbete och skapar intresse för dina artiklar och andra publikationer. Den blir ett levande cv om man även lägger in en flik om uppdrag och publiceringar.

Att starta en blogg är dock en utmaning som kan jämföras med att skaffa en valp. Bloggen behöver uppmärksamhet, regelbundna måltider och mår bra av sällskap. Det finns inga regler för hur ofta du ska blogga, men minst ett par gånger i månaden känns som en miniminivå för att visa att den lever. En blogg som inte har uppdaterats på ett år är död. Bloggen behöver marknadsföring för att blomstra men det gäller att hitta en lagom nivå som inte känns för påträngande.

När du hittar en rytm som passar dig blir det svårt att bryta mönstret. Vissa veckor får jag leta länge efter något intressant att skriva om. Vissa inlägg går hem, andra inte, och det finns sällan någon uppenbar logik bakom varför vissa texter blir mer populära än andra. Det blir ganska sällan någon längre diskussion kring blogginläggen, men de sprids ändå via Twitter, LinkedIn och Facebook och jag får rätt många snälla kommentarer av folk jag träffar på konferenser.

Mina bloggar har gett mig så många möjligheter som jag inte hade fått annars. I början var intresset ganska klent, minst sagt, men jag spred nya inlägg via sociala medier och hoppades väcka uppmärksamhet. En dag såg jag att en mycket känd expert inom mitt område hade twittrat om mitt senaste blogginlägg, det resulterade i att inlägget fick flera hundra sidvisningar nästan direkt.

Jag kände mig så stolt över att en av mina gurus hade läst och gillat något som jag hade skrivit. Det kom flera sådana tillfällen och snart började jag få förfrågningar om gästföreläsningar eller om att ingå i ett projekt eller en kommitté. På det här viset har jag fått möjligheter att besöka intressanta länder, träffa många nya kolleger och vidga mina perspektiv på utbildning och lärande.

En blogg kan öppna nya dörrar, som till exempel att skriva en gästblogg i Curie! Nu är min tid som gästbloggare i Curie slut och jag överlämnar glatt stafettpinnen till nya bloggare. Du får gärna besöka mina bloggar framöver:

The corridor of uncertainty
Flexspan