Replik: Kraven på bojkott rör inte enskilda israeliska forskare

Som doktorand vid Uppsala Centrum för Förintelse- och folkmordsstudier vid Uppsala universitet känner jag mig djupt sorgsen och oroad över Ylva Söderfeldts debattartikel i Curie. Den bygger enligt min mening till stor del på personliga åsikter snarare än på verifierbara fakta. Jag känner mig manad att svara – inte bara som kollega, utan som forskare med ett starkt engagemang för akademisk integritet, rättvisa och historiskt ansvarstagande.

Hon börjar sitt inlägg med: "Sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023 har Palestinafrågan påtagligt kommit att dominera svenska universitet." Men själva begreppet ”Palestinafrågan” bör ifrågasättas. Det ger sken av att det rör sig om ett abstrakt problem att diskutera, snarare än konkreta övergrepp att erkänna.

Formuleringen påminner dessutom om den historiskt laddade judefrågan – ett uttryck som användes för att förskjuta fokus från antisemitisk förföljelse till en påstådd "fråga" som skulle lösas, och som i nazistisk ideologi fick ett folkmordsartat "slutgiltigt svar". På liknande sätt riskerar begreppet Palestinafrågan att dölja verkligheten: väldokumenterade krigsbrott, brott mot mänskligheten och det som allt fler jurister och forskare beskriver som folkmord. Som akademiker har vi ett ansvar att se klart – och att benämna övergrepp som just det de är.

Som akademiker har vi ett ansvar att se klart – och att benämna övergrepp som just det de är.

Kraven på en bojkott uppstår inte på grund av israeliska institutioners blotta existens, utan på grund av deras dokumenterade medverkan i militärt våld och apartheidpolitik. Jag uppmanar Ylva Söderfeldt och andra att ta del av den rapport som publicerades i augusti 2024 av Workers and Students in Swedish Academia for Palestine (WASSAP). Den visar hur institutioner som Hebrew University of Jerusalem, Tel Aviv University och Technion samarbetar direkt med den israeliska militären.

Hebrew University, till exempel, uttryckte offentligt stöd för Israels försvarsmakts pågående "operation" i Gaza ("Operation Iron Sword") och stängde av professor Nadera Shalhoub-Kevorkian för hennes pro-vapenvila-position. Universitetet är dessutom beläget på mark exproprierad från den palestinska byn Issawiyeh. Tel Aviv University har bidragit till utvecklingen av militära doktriner såsom Dahiya-doktrinen, som förespråkar kollektiv bestraffning, och Technion har samarbetat med vapentillverkare för att utveckla teknik som används mot palestinska civila.

Kraven på en bojkott uppstår inte på grund av israeliska institutioners blotta existens.

Det är dessa fakta som ligger till grund för BDS-rörelsens (Boycott, Divestment, and Sanctions) krav på att avbryta institutionella – inte personliga – band med israeliska universitet och forskningsinstitut. Tvärtemot vad som ofta antyds samarbetar många av oss som är engagerade i BDS fortsatt med individuella israeliska kollegor som verkar för rättvisa och fred. Det är avgörande att skilja mellan institutioner som är medskyldiga till statligt våld och enskilda forskare som motsätter sig detta.

Ylva Söderfeldt hävdar också att slogan ”From the River to the Sea” har klottrats på byggnaden där tidigare Hugo Valentins centrum, nu Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordstudier, är beläget. Som anställd vid centret har jag talat med kollegor, och ingen av oss minns att en sådan incident skulle ha inträffat. Om bevis finns, vore det önskvärt att dessa publiceras.

Hennes påståenden om orsaken till namnbytet på centret stämmer inte heller överens med dokumenterade fakta. Beslutet att byta namn på centret var ett resultat av en intern omstrukturering som inleddes för över två år sedan. I november 2024 fick centret ett nytt namn för att bättre spegla dess fördjupade forskningsfokus – med särskild inriktning på Förintelse- och folkmordstudier. Detta beslut hade inget att göra med yttre påtryckningar eller antisemitiska motiv, utan hade i det närmaste fullständigt stöd bland medarbetarna. Tvärtom hedrar det Hugo Valentins arv genom att tydligare synliggöra de områden – inklusive Förintelsens historia – där han själv gjorde betydande akademiska insatser. Detta uttrycks även i den årliga Hugo Valentin-föreläsningen. Att antyda något annat är missvisande och riskerar att trivialisera de verkliga hot som antisemitism utgör idag.

Att antyda något annat är missvisande och riskerar att trivialisera de verkliga hot som antisemitism utgör idag.

Antisemitism, liksom all annan form av diskriminering, är ett mycket allvarligt problem som inte har någon plats vid våra akademiska institutioner eller i samhället i stort. Som polsk jude har jag personligen upplevt antisemitism och jag tar detta problem på största allvar.

Jag kan inte tala för alla judiska studenter vid universitetet, men jag kan dela med mig av min egen erfarenhet: Sedan jag började studera vid Uppsala universitet 2021 har jag aldrig upplevt antisemitism från solidaritetsrörelsen för Palestina. Däremot har jag känt mig otrygg som judisk student i andra sammanhang. Jag har känt mig otrygg på grund av högerextrema aktörer, inklusive studenter vid detta universitet, som har riktat in sig på kollegor från marginaliserade grupper. Jag har känt mig otrygg när nynazistiska grupper som NMR demonstrerat öppet i Uppsala utan att polisen ingripit. Och jag har känt ilska och frustration när kollegor gör vaga, obefogade uttalanden i judiska studenters namn – uttalanden som inte speglar min verklighet och som används för att underminera solidariteten med civila palestinier.

Om vi ska främja en meningsfull och respektfull akademisk miljö måste den vara grundad i fakta, historisk medvetenhet och ett engagemang för rättvisa – för både palestinier och judar.

Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordstudier, Uppsala universitet