Vi måste kunna samarbeta med forskare från Israel

Sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023 har Palestina­frågan påtagligt kommit att dominera svenska universitet. Den fysiska miljön har präglats av sommarens tältläger, och allmänna utrymmen är i det närmaste tapetserade med affischer och klistermärken. Upprop till bojkott återkommer, och hot och rena attentat mot forskare förekommer. Ännu har inget svenskt universitet officiellt valt att ansluta sig till en bojkott mot Israel, men i det tysta märks nu tendenserna till att vika sig för en opinion som samtidigt får alltmer tydliga antisemitiska förtecken, även inom akademin.

Under det ett och ett halvt år som det senaste Gazakriget nu pågått har det regelbundet rapporterats om hur antisemitiska slagord, bilder och budskap uttrycks från olika delar av Palestinarörelsen. Det har lett till en och annan avgång för politiker och inställda engagemang för kändisar, men däremot inte till några märkbara reaktioner från rörelsen själv.

Istället har avgrunder av antisemitism avslöjats i den annars så liberala, öppna, och kunskapsälskande universitetsvärlden.

Detta är högst anmärkningsvärt: Det bör vara möjligt att vara kritisk till Israels krigföring eller övriga politik, uppröras av de aktuella händelserna i Gaza, och vara engagerad i Palestinafrågan utan att vara antisemitisk. Den som seriöst vill driva dessa frågor av genuint engagemang, inte av judehat, borde reagera kraftfullt mot antisemitiska uttryck i de egna leden. Så har dock inte skett. Istället har avgrunder av antisemitism avslöjats i den annars så liberala, öppna, och kunskapsälskande universitetsvärlden. Svenska forskare och universitetslärare sprider grova antisemitiska påhopp, medeltida konspirationsteorier och hyllningar av Hamas. Under de senaste månaderna har också en annan tendens blivit synlig: en tyst utfrysning, driven av ängslan och ett oproportionerligt fokus på Israel.

På mitt eget universitet (Uppsala) bjöd man nyligen, i universitetets lokaler, in till en studentfika ”fri från sionister”. Detta begrepp har blivit Palestinarörelsens motsvarighet till högerextremismens ”globalist” eller ”kulturmarxist”, det vill säga ord som används som proxybegrepp för ”judar” och möjliggör spidandet av antisemitism utan att uttryckligen säga vad man menar. I realiteten finns naturligtvis inget likhetstecken mellan att vara jude och att vara marxist eller sionist. Just av detta skäl fungerar begreppen som en omskrivning för ”judar” som gör det möjligt att förneka antisemitismen medan man samtidigt kan förmedla med all önskvärd tydlighet vad man är ute efter.

Från det pro-palestinska tältläger som sattes upp i anslutning till universitetet i somras spreds slagordet ”From the River to the Sea”. Det står för en utplåning av Israel och därmed ett fördrivande av dess judiska befolkning. Detta klottrades bland annat på fasaden till det hus som då ännu inhyste Hugo Valentin Centrum, en ledande miljö för forskning om Förintelsen. Några månader senare valde fakulteten att byta namn på detta centrum och radera ut den framstående judiske historieprofessorn Hugo Valentin. Beslutet har väckt bestörtning internationellt och debatt i Sverige, men från fakulteten har det enbart mötts av intetsägande kommentarer.

I inget annat fall räknas ett samarbete med forskare från ett visst land som ett ställningstagande för regeringen där.

Den senaste debatten gäller ett erbjudande om stipendier för doktorander och postdoktorer för vistelser i Israel, som nyligen spreds på olika mejlinglistor vid universitetet. Varje vecka cirkulerar mängder av liknande meddelanden med alla möjliga avsändare på akademiska forum, men i detta fall ledde blotta omnämnandet av Israel som land till en hatstorm som föranledde universitetets karriärvägledare att be om ursäkt för att ha förmedlat det. Vi kan vänta oss att information om tjänster, stipendium och forskningsmedel från Israel i framtiden inte kommer att nå Uppsalas forskare.

Därmed har vi inte en officiell bojkott, utan en tyst uteslutning. Med den massiva påtryckning som sker, så har det de facto blivit omöjligt att samarbeta med forskare från Israel på lika villkor. Vi kan inte bjuda in israeliska kollegor för att presentera sin forskning, eller driva projekt tillsammans, av rädsla för attacker och repressalier – enbart för att de kommer från Israel.

I inget annat fall räknas ett samarbete med forskare från ett visst land som ett ställningstagande för regeringen i det landet. Svenska forskare samarbetar regelbundet och intensivt med forskare och universitet i länder med både korrupta, auktoritära, och på annat sätt tvivelaktiga regeringar. På officiell nivå har Sverige via Vetenskapsrådet samarbetsavtal med exempelvis Kina, Myanmar och Singapore, vilket inte leder till några särskilda reaktioner eller protester.

Särskilt absurd blir situationen när de olika aktionsgrupperna på svenska universitet kräver att en Israelbojkott ska bli officiell policy. I samma andetag som de kräver att vi ska kapa alla band med israeliska universitet, eftersom universiteten bara genom sin existens i Israel anses vara medskyldiga till kriget, så vill de att universiteten istället ska samarbeta med institutioner i Gaza – vilka med denna måttstock samtliga styrs av och understöder Hamas.

Detta förutsätter att debatten kan ske på lika villkor, utan att personer utesluts på grund av sin härkomst eller identitet.

Vid ett universitet borde det vara möjligt att låta olika åsikter och världsåskådningar mötas i en kvalificerad, öppen, och saklig debatt. Detta förutsätter att debatten kan ske på lika villkor, utan att personer utesluts på grund av sin härkomst eller identitet. Palestinarörelsen har motverkat just detta.

Genom sin aggressivitet och sin ovilja att göra upp med antisemitismen har den istället skapat en atmosfär av rädsla, undvikande, och självcensur. Den drabbar i första hand israeliska forskare, lärare, och studenter men i förlängningen också många judiska kolleger och studenter som inte är israeler. Trots återkommande larm om att judiska studenter i Sverige känner sig otrygga på universiteten och vittnesmål om att fler väljer att dölja sin identitet, tycks dock deras medstudenter och lärare i den propalestinska rörelsen förbli likgiltiga till denna konsekvens av sitt handlande.

Det främsta resultatet av 18 månaders propalestinsk kampanj är att judiska studenter känner sig otrygga, judiska namn rensas bort från våra universitetsbyggnader och forskare utesluts från den akademiska gemenskapen. Därmed måste nu frågan ställas: är det i själva verket detta som är syftet med kampanjen?

Ylva Söderfeldt, docent i idéhistoria, Uppsala universitet