Vi måste kunna balansera säkerhetspolitik och akademisk frihet

Den 5 februari 2026 passerade världen en viktig men relativt obemärkt gräns. Det sista större avtalet som begränsade USA:s och Rysslands strategiska kärnvapen löpte ut. Därmed försvagades de institutionella ramar som under decennier skapat en viss grad av förutsägbarhet och insyn. Vapnen finns kvar, men kontrollen har blivit svagare.

Samtidigt har den strategiska geografin förändrats. Arktis och Östersjöområdet har blivit centrala kontaktzoner mellan Nato och Ryssland. Med Sveriges och Finlands medlemskap i Nato har regionen fått en ny betydelse i säkerhetspolitiska kalkyler. Kola-halvön, med sina ryska ubåtsbaser och andraslagsförmåga, har blivit ännu mer central i Moskvas säkerhetskalkyl.

När säkerhetspolitiska spänningar ökar förändras också forskningens villkor. Internationella samarbeten granskas hårdare och projekt som nyligen uppfattades som civila blir plötsligt strategiskt känsliga. Det här fenomenet brukar beskrivas som säkerhetisering (securitization) av fält och frågor och leder till den fundamentala frågeställningen: hur ska universitet och forskningsfinansiärer värna öppen vetenskap och akademisk frihet utan att bortse från legitima säkerhetskrav?

För att lyckas med den här balansgången krävs tydliga principer för när begränsningar är motiverade, hur de ska prövas och av vem. Utan sådana principer riskerar säkerhet att bli ett generellt argument för att begränsa insyn, snäva in forskningsfält och låta ensidiga intressen definiera vad som får undersökas.

För att lyckas med den här balansgången krävs tydliga principer för när begränsningar är motiverade, hur de ska prövas och av vem.

Regeringens lösning på problemet har varit att ge lärosäten och finansiärer vägledning för ansvarsfull internationalisering − med betoning på riskbedömning, skydd av känsliga uppgifter och en balans mellan öppenhet och säkerhet.

Det är en rimlig utgångspunkt, men också en begränsande sådan: om säkerhet främst förstås som ett administrativt problem riskerar riktlinjerna att förstärka kontroll, snarare än att formulera vad som faktiskt ska skyddas och varför.

Historien visar dock att det finns andra sätt att närma sig det här problemet än de regeringen föreslår. Under kalla kriget skapades nämligen parallellt med kapprustningen också former för vetenskaplig dialog över blockgränserna.

Då möttes forskare inom Pugwashrörelsen i informella sammanhang för att diskutera kärnvapenrisker och verifieringsfrågor när den officiella diplomatin låste sig. Metoden var enkel: konfidentiella samtal, gemensam faktagranskning och ett försök att hålla kunskapsutbytet öppet även under politisk konfrontation.

Det viktiga här är insikten att säkerhet aldrig enbart är militär kapacitet. Den är också en kunskapsordning: ett sätt att organisera vad som kan sägas, undersökas och ifrågasättas.

... konfidentiella samtal, gemensam faktagranskning och ett försök att hålla kunskapsutbytet öppet även under politisk konfrontation.

I dag är förutsättningarna annorlunda, men grundproblemet består. Teknologier som kan användas både civilt och militärt, som AI och autonoma system, integreras i militära strukturer innan deras konsekvenser är förstådda. Samtidigt ökar trycket på forskning att leverera säkerhetsnytta. Här behövs grundläggande analys av säkerhetsbegreppet.

Säkerhetiseringsprocesser är inte neutrala administrativa verktyg. De är byråkratiska maskiner för selektion av kunskap. De tenderar att expandera, inte genom illvilja, utan genom sin egen logik: det som kan kontrolleras kommer förr eller senare att kontrolleras.

Ur ett kritiskt perspektiv framträder därför säkerhetsbyråkratin som en form av ackumulering av kunskapsmakt. Den producerar inte bara skydd, utan också gränser för vad som är tänkbart.

För svenska och nordiska forskare är detta inte abstrakt. Ökad säkerhetspolitisk spänning påverkar finansieringssystem, visumregler och etikprövning. I tider som dessa tenderar systemet att premiera det ofarliga framför det kritiska, det bekräftande framför det problematiserande.

I tider som dessa tenderar systemet att premiera det ofarliga framför det kritiska, det bekräftande framför det problematiserande.

Historiskt leder detta till en paradox: i säkerhetens namn minskar systemets förmåga att förstå osäkerhet. Därför behöver universitet och forskningsfinansiärer formulera principer som inte bara reglerar risk, utan också begränsar själva expansionen av säkerhetslogiken. Utifrån detta kan några vägledande principer formuleras och då inte som byråkratiska rutiner, utan som politiska och kunskapsbaserade skyddsvallar.

Här blir Pugwashrörelsens metod relevant. Det handlar om att skapa rum där kunskap kan cirkulera över konfliktlinjer utan att reduceras till nationell positionering.

Sådan informell diplomati är inte alternativa diplomatiska kanaler i periferin, utan försök att hålla kvar en form av gemensam rationalitet i system som annars tenderar att fragmenteras. Det är också en påminnelse om att säkerhet i en kärnvapenbestyckad värld aldrig kan vara ensidig.

Säkerhetsfrågan får inte reduceras till nationellt ägandeskap. Kunskap som låses in i nationella logiker riskerar att öka den globala osäkerheten. När stater nationaliserar kunskap i säkerhetens namn förstärks kapprustningens logik. Vetenskaplig internationalism är inte idealism, utan en stabiliserande struktur i ett system där alla annars optimerar för egen sårbarhetsminimering.

När stater nationaliserar kunskap i säkerhetens namn förstärks kapprustningens logik.

Devisen ”så öppet som möjligt, så säkert som nödvändigt” rör sig i spänningsfältet mellan möjlighet och nödvändighet. Men det som åberopas som nödvändigt tenderar att expandera och etablera sig som norm, medan det möjliga gradvis trängs tillbaka.

I detta läge är öppenhet inte en moralisk ambition, utan en institutionell motvikt till säkerhetslogikens sätt att omvandla undantag till varaktig ordning. När sekretess översätts till praktiska normer måste öppenhet därför upprätthållas som en aktivt korrigerande kraft i de maktrelationer som organiserar kunskapens villkor.

Rätten att ifrågasätta teknologier, strategier och doktriner är inte ett hot mot säkerhet, utan en förutsättning för att undvika systematiska felslut som kan få existentiella konsekvenser.

Säkerhet får inte fungera som ett generellt undantag i ett tillstånd av permanent kris. Då normaliseras undantaget och förskjuter gradvis gränserna för forskningens frihet utan tydlig, tidsbunden och oberoende prövning.

Säkerhet får inte fungera som ett generellt undantag i ett tillstånd av permanent kris.

När avtal faller och doktriner hårdnar blir forskningens villkor inte tekniska, utan en fråga om makt över kunskapens gränser. Vem definierar säkerhet? Och med vilken rätt? Det avgörande är att inte låta säkerhetsbyråkratin bli ett självexpanderande system som gradvis tränger undan forskningens kritiska funktion.

För i en värld av upprustning är det just denna funktion som utgör den sista formen av icke-militär riskkontroll. Säkerhet handlar inte om stabilitet uppifrån, utan om en konfliktfylld, gemensam och historiskt föränderlig process. Allt annat riskerar att reproducera den logik som gör osäkerheten permanent.

Fotnot: Andraslagsförmåga innebär att en nation har tillräckligt många och tillräckligt väl skyddade kärnvapen för att kunna tillfoga motståndaren oacceptabla skador sedan denne i ett första anfall slagit ut ett stort antal vapeninstallationer (källa: Nationalencyklopedin).

Anton Öhman, doktorand i historia vid Lunds universitet samt styrelseledamot i Svenska Pugwash