Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Vi behöver mer humanistisk forskning om östra Europa

Det behövs en riktad satsning på humanistisk forskning med fokus på länderna i östra och sydöstra Europa. Utan kunskaperna som sådan forskning kan bidra med riskerar viktiga historiska, språkliga och kulturella nycklar till förståelsen av situationen och den långsiktiga utvecklingen i Belarus och områdena närmast EU:s gränser att förbli oupptäckta. Det skriver Thomas Rosén, universitetslektor i ryska vid Göteborgs universitet.

kortklippt man.

Thomas Rosén

Östra Europa står just nu i fokus. Medan media rapporterar om situationen i Belarus och om tillståndet för den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, beslutar Sveriges regering att inrätta ett kunskapscentrum med fokus på Ryssland och Östeuropa med placering vid Utrikespolitiska institutet (UI). I pressmeddelandet från den 27 augusti talas det om fördelarna med ”[e]n förstärkt svensk kunskapsbas om situationen och utvecklingen i Ryssland och Östeuropa”.

Nyligen har vi också mötts av inlägg på ledarplats i SvD (2020-08-24), där Olle Wästberg menar att Sverige därför bör satsa på demokrati- och kulturbistånd. På annat håll skrivs det också om ett generellt behov av ökad forskning. Vd:arna för tre stora teknikföretag föreslår en satsning på forskning och utveckling i storleksordningen 50 miljarder kronor årligen fram till 2030 (DN debatt 2020-09-05).

Alla dessa ting är av godo. Ett nytt kunskapscentrum vid UI kommer att komplettera befintliga centra, exempelvis Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier (IRES) vid Uppsala universitet och forskningsplattformen Russia and the Caucasus Regional Research (RUCARR) vid Malmö universitet. Ett ökat statligt organiserat kulturbistånd kan förutses intensifiera utbytet mellan Sverige och eventuella framtida mottagare. Likaså skulle en ökad satsning på forskning – gärna i form av ett samarbete mellan stat och näringsliv – driva Sverige i positiv riktning. I allt detta finns dock en pusselbit som sällan syns, men som förtjänar utrymme: humaniora.

”Humaniora syftar ytterst till att förstå oss själva och den värld i vilken vi lever”, skriver professorn i idéhistoria Anders Burman i ett inlägg i den humanistiska tankesmedjan Humtanks blogg. Detta gäller också i högsta grad för de dagsaktuella händelserna i östra Europa.

Sveriges relation till länderna i östra Europa är komplex och sträcker sig i vissa fall tillbaka till förhistorisk tid. Kontakterna med Sverige kan till och med ha betydelse för den nationella självbilden, som fallet är i Ukraina. Landets strävan efter frigörelse från Polen och Ryssland utmynnade bland annat i en allians med Sverige. Minnet av denna allians nämns sällan i vårt land, men är desto mer närvarande i ukrainarnas historiska medvetande.

Att skapa forskningscentra som undersöker nutidens politiska utveckling är viktigt, men de former som den svenska forskningen tar sig idag räcker inte på långa vägar för framtiden. För att förstå bakgrunder och tankegångar behöver kontaktytorna bli fler på många områden, inte minst det humanistiska.

Om Sverige är välkänt i Ukraina, så är det omvända inte sant. För att ta ett exempel: romanen ”Den gule fursten” (ukr. Жовтий князь, 1963), den ukrainske exilförfattaren Vasyl Barkas skakande skildring av Holodomor, Stalins folkmord i Ukraina 1932–33, väntar ännu på sin svenska översättare. En från svensk sida intensifierad forskning skulle av bara farten dra med sig en översättning av Barkas roman och många andra viktiga historiska och kulturella vittnesmål.

Den humanistiska forskningen vid svenska lärosäten behöver även utvidgas geografiskt till att omfatta ett brett område kring EU:s östra och sydöstra gränser, d.v.s. länder som Albanien, Belarus, Kosovo, Moldavien, Nordmakedonien, Serbien och Ukraina. Området är vidsträckt och låter sig inte samlas under någon gemensam beteckning. Det rör sig dock om delar av Europa där det gångna århundradets konflikter har dragit fram med förödande raseri och där såren efter krig, pogromer, etniska rensningar, systematiskt politiskt och ekonomiskt förtryck ännu gapar oläkta.

När det gäller kvantitet befinner sig den svenska humanistiska forskningen om östra och sydöstra Europa i en svacka. Den generation av forskare som under det gångna halvseklet undersökte språk, litteraturer och kulturer i östra och sydöstra Europa har antingen avgått med pension, eller finns inte längre bland oss. I kombination med en blygsam inhemsk återväxt gör detta att få nya arbeten tillkommer.

Om man söker i databasen SwePub, som registrerar forskningspublikationer från ett fyrtiotal svenska lärosäten och andra myndigheter, och ställer in sökfunktionen på ”Humaniora” enligt Universitetskanslersämbetets och Statistiska centralbyråns klassifikation, bekräftas denna bild: svenskproducerade publikationer inom humaniora, som tar upp de aktuella regionerna, är lätträknade. I bästa fall får man några tiotal träffar, i värsta fall kan de räknas på ena handens fingrar. Snävar man sedan in sökningen ytterligare till att omfatta endast sådant som är skrivet på svenska språket, ja då blir bilden ännu dystrare. För vissa sökbegrepp blir utdelningen några enstaka artiklar, för andra inga alls. Slutsatsen är lätt att förstå, likväl smärtsam: det skrivs för lite på svenska om östra och sydöstra Europa.

Exemplet Ukraina har redan nämnts. Låt oss förflytta oss till andra änden av det aktuella området, till Albanien. En sökning på ordet ”albanska” i SwePub ger två träffar, varav den ena är en ordlista. Detta är ett oroväckande lågt resultat. Albanska talas av uppåt sex miljoner människor i världen, varav i Sverige ca 40 000. De albansktalande utgör alltså en betydande minoritet, något som modersmålshandläggarna i landets kommuner sedan länge är medvetna om.

För att avslutningsvis återvända till det dagsaktuella: i mars i år gav EU sin tillåtelse till Albanien och grannlandet Nordmakedonien att inleda förhandlingar om tillträde till unionen. På några års sikt kan man inte bortse från möjligheten att representanter för dessa länder kommer att sitta sida vid sida med svenska parlamentariker och handläggare inom EU. Detta kommer naturligtvis att påverka oss på olika sätt.

För det svenska samhället finns ett värde i att vara välinformerat inte bara om den politiska utvecklingen i EU:s gränsområden, utan även om dessa länders språk och kulturer. För detta ändamål behöver staten satsa på humanistisk forskning om östra och sydöstra Europa.

Thomas Rosén
Fil. dr i slaviska språk och universitetslektor i ryska vid Göteborgs universitet

Skriv din mening i Curie

Vill du tycka till? Välkommen att skriva en replik eller ett eget inlägg om forskningens villkor!

Mejla ditt debattinlägg eller din replik med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Nyhet 8 november 2016

Anja Castensson

I juni röstade 52 procent av det brittiska folket på att Storbritannien ska gå ur EU. Valresultatet slog ned som en bomb bland landets forskare som gynnats av medlemskapet. Curie r...

Nyhet 24 september 2018

Redaktionen

Hon skriver om förutsättningarna för unga forskare i EU och det akademiska livets hypermobiltet. Marina Rantanen Modeer är doktorand i modellering av komplexa system vid Technische...

Nyhet 11 februari 2020

Charlie Olofsson

Om Storbritannien lämnar EU:s forskningssamarbete behövs nya satsningar för att säkra utbytet mellan svenska och brittiska forskare. Det menar flera experter. För Astrid von Mentze...