Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Replik: Befria forskningen från tidskrifternas tvångströja

Den långsamma och konserverande referentgranskningen kostar mer än den smakar. Med fri publicering på internet kan kollegial granskning i stället ske efter publicering, med ökad kvalitet som följd. Det skriver Gustav Nilsonne i en replik till Dan Larhammars debattinlägg om öppen tillgång.

Kortklippt mörkhårig ung man med tunna glasögonbågar och grön stickad tröja

Gustav Nilsonne

Dan Larhammar inbjuder till debatt om kostnaderna för publicering med öppen tillgång i Curie ("Vetenskaplig publicering i kris"). I sitt inlägg pekar Larhammar på flera orimligheter i dagens publiceringssystem. Trots att forskarsamhället skapar hela värdet av den vetenskapliga artikeln är det tidskriftsförlagen som får betalt, både i den traditionella modellen och när tidskrifter tar betalt för öppen publicering. Prenumerationspriserna har trissats upp, och de stora vetenskapsförlagens vinster är skyhöga. Oseriösa tidskrifter springer som svampar ur jorden, och förlagen nyttjar varje trick för att blåsa upp sina tidskrifters ”impaktfaktorer”. Vad göra?

Ett sätt att angripa frågan är genom att fundera över vad tidskriftspublicering egentligen tillför till vetenskapssamhället. Tiden är sedan länge svunnen då tidskrifterna huvudsakligen spred vetenskapens rön för att fler skulle kunna läsa dem. I dag gör de ofta motsatsen, genom att låsa in sina artiklar bakom betalväggar. Det måste finnas ett annat motiv för att ha dem kvar. Larhammars syn framkommer mellan raderna: tidskrifterna bidrar till högre kvalitet i vetenskapen genom att de håller med referentgranskning.

Belägg saknas för att fördelarna överväger kostnaderna i en traditionell referentgranskningsmodell.

Men belägg saknas för att fördelarna överväger kostnaderna i en traditionell referentgranskningsmodell. Experiment har visat att granskningen är ganska slumpartad och att den inte med säkerhet fångar upp ens allvarliga fel och brister. Modellen har också en hög kostnad i och med att publicering fördröjs i månader eller år medan artiklarna går igenom granskningsprocessen. Den ekonomiska kostnaden är likaledes förskräckande: Bibsamkonsortiet, som samordnar svenska lärosätens prenumerationer, betalade 353 miljoner för dessa vetenskapliga tidskrifter år 2017. Till detta kommer forskarnas publiceringsavgifter som lärosätena betalar själva.

Det totala beloppet går inte att beräkna exakt i dagsläget eftersom specificerade uppgifter inte finns hos varje lärosäte, men torde överstiga 400 miljoner. Detta kan jämföras exempelvis med anslagstilldelningen från forskningsrådet Forte, som var 618 miljoner år 2017. Dagens modell har alltså en mycket hög alternativkostnad i form av utebliven forskning som hade kunnat utföras för samma medel.. Argumentet att ”det finns pengar i systemet” som borde kunna läggas på öppen publicering tar inte hänsyn till att det vore ännu bättre att lägga pengarna på forskning.

Gustaf Nelhans påpekar i Curie ("Replik: Larhammar svartmålar öppen vetenskap") att det redan i dag och utan vidare åtgärder går utmärkt att publicera öppet utan kostnad, genom att lägga manus på öppna arkiv/repositorier (så kallad grön öppen tillgång). Jag menar att denna typ av publicering inte bara löser problemet med skenande kostnader. Den kan också leda fram till en modell där tidskriftspublicering får underordnad betydelse.

En övergång till fri publicering på internet kan befria oss från den osunda publiceringskultur där tidskriftens namn tillåts få större betydelse i kvalitetsbedömningar än vad som står i artikeln. Och den kan ersätta den långsamma och konserverande referentgranskningen före publicering med en kollegial granskning efter publicering. Eftersom forskaren vid publicering utan tidskrift måste ta eget ansvar för vad som skrivs, i stället för att bära referentgranskningens illusoriska kvalitetsmärke som sköld, finns skäl att tro att kvaliteten på publicerade artiklar skulle öka.

Jag instämmer med Larhammar om att det finns en spänning mellan starkt publiceringstryck och höga avgifter för öppen tillgång. Kan vi ta chansen och utnyttja denna spänning för att åstadkomma ett mer ändamålsenligt publiceringssystem?

Gustav Nilsonne
Med. Dr., forskare i neurovetenskap vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Representant i KB:s utredningsgrupp Uppföljning av krav på öppen tillgång Länk till annan webbplats.

Skriv din mening i Curie

Vill du tycka till? Välkommen att skriva en replik eller ett eget inlägg om forskningens villkor!

Mejla ditt debattinlägg eller din replik med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Ingen information tillgänglig