2018-02-28 Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi, Uppsala universitet, och blivande preses vid Kungl. Vetenskapsakademien

Vetenskaplig publicering i kris

Syftet med open access är gott, men är det försvarbart att tvinga forskare att betala höga avgifter för att få sina forskningsresultat fritt tillgängliga? Det undrar Dan Larhammar, Uppsala universitet. Mängder av oseriösa tidskrifter har uppstått i samband en förenklad elektronisk publicering.

Dan Larhammar

”Greetings of the day!!!” ”We feel very much honorable [sic!] to be associated with you!!” ”As you are an expertise [sic!] in this field, we are contacting you for the manuscript submission.”

Dagligen kommer spam-mail med sådana formuleringar från tidskrifter som inbjuder eller vädjar om manuskript för publicering. Forskarnas desperata kamp för överlevnad genom att publicera sina resultat enligt principen ”publish or perish” (1) har gjort publiceringsindustrin lukrativ för lycksökare och skojare. En uppskattning publicerad 2015 (2) landade på 8 000, idag betydligt fler, så kallade predatoriska tidskrifter (3, 4). Denna term är dock oprecis varför det nyligen föreslagits att vi borde särskilja tidskrifter som är direkt bedrägliga från sådana som helt enkelt har låg kvalitet (5).

Sedan länge har förlag för vetenskapliga tidskrifter haft stora vinstmarginaler. Med kraven på forskare att publicera enligt ”open access” kan elektroniska tidskrifter ta in hela vinsten direkt från forskarna utan att behöva administrera prenumerationsavgifter från universitetsbibliotek och läsare. Elektronisk publicering slipper kostnader för tryckning och distribution. Annonser är inte nödvändiga. Det är i huvudsak en enda part som betalar: forskaren.

Därtill utför forskaren alla de steg i publiceringsprocessen som kräver faktakunskaper: själva forskningen, författandet av rapporten som beskriver resultaten och den vetenskapliga granskningen av andra forskares resultat (peer review). Tidskriftsredaktionens insats inskränker sig ofta till att organisera granskningen och formatera text och eventuellt bildmaterial för elektronisk publicering. Den förenklade publiceringsprocessen har gjort att nästan vem som helst kan tillhandahålla den. Därför är det föga förvånande att mängder av oseriösa elektroniska tidskrifter har uppstått, ibland med gatuadresser som antingen inte finns eller går till andra inrättningar.

Den slappa eller obefintliga kvalitetsgranskningen av inskickade manuskript ger utrymme för både plagiering och falsk review.

Den slappa eller obefintliga kvalitetsgranskningen av inskickade manuskript (4) ger utrymme för både plagiering och falsk review. Till och med en artikel om plagiering har plagierats (6). För att testa misstänkta tidskrifter har bluff- eller parodimanuskript planterats som icke desto mindre snabbt blivit accepterade för publicering. Hundratals artiklar har dragits tillbaka även av etablerade förlag efter att granskningen avslöjats ha utförts av jäviga kollegor eller till och med författarna själva under annan e-postadress. Oseriösa institut erbjuder glädjekalkyler för nya tidskrifters citation impact (7).

I vissa länder innebär publicering en direkt löneförhöjning för den enskilde forskaren. Tillsammans med kampen om forskningsanslag kan detta öka frestelsen att fuska. Det finns till och med förmedlingstjänster som mot betalning erbjuder forskare att bli medförfattare till andra forskningsgruppers artiklar.

Kanske är utvecklingen mot open access oundviklig eftersom syftet är gott: alla forskningsresultat ska vara tillgängliga för så många som möjligt. Skattefinansierad forskning bör bli tillgänglig för alla skattebetalare.

Men mycket forskning är svårtillgänglig även för forskare utanför det aktuella forskningsfältet (8). Hur ska den då kunna vara begriplig för en bredare allmänhet? En färsk studie rapporterade att läsbarheten har sjunkit för vetenskapliga artiklar, delvis på grund av jargong (9).

Oundvikligen inställer sig frågan om det är försvarbart att tvinga forskare att för höga avgifter, varav mycket betalas av skattemedel, publicera open access. I och för sig betalas även prenumerationer av forskare via overhead till universitetsbibliotek, men även många traditionella prenumerationstidskrifter erbjuder nu open access mot en extra avgift som för de mest välrenommerade kan vara så mycket som 5 000 dollar (10).

Ytterligare ett problem till följd av tidskrifternas strävan efter exponering (många klick) och hög impact är modevågor och oklara urvalskriterier som många gånger gör publiceringsprocessen till ett lotteri. Sådan nyckfullhet är blott alltför välkänd för forskare och en stor orsak till frustration och stress.

Vilka lösningar finns på utmaningarna med denna olyckliga kombination av starkt publiceringstryck på forskare och open access med höga avgifter? En möjlighet är att universitet och forskningsråd på sikt tillsammans erbjuder publiceringsmöjligheter till självkostnad, det vill säga utan vinstkrav. Ett exempel är open access-tidskriften eLife som startades 2012 av tre forskningsfinansiärer. En publiceringsavgift på 2 500 dollar infördes 2017 som motsvarar kostnaden för hanteringen av ett manuskript. Men höga avgifter för de välrenommerade tidskrifterna, särskilt för dem som tar betalt för både prenumeration och open access, innebär att de billigare med svagare vetenskaplig granskning kan framstå som attraktiva alternativ, vilket ytterst underminerar den vetenskapliga kvalitén.

Ett alternativ eller komplement till krav på publicering i open access vore att forskare åläggs att regelbundet publicera populärvetenskapliga beskrivningar av sina resultat i lämpligt webbforum, exempelvis hos forskningsråden. Dessutom kanske vetenskapsjournalister kan stimuleras att skriva oftare om vetenskapliga rön för ett bredare segment av allmänheten och med faktagranskning och feedback från forskare. Med tanke på den stora betydelsen av vetenskapliga framsteg för samhället borde detta kunna bidra till att intresset för vetenskap, och den vetenskapliga allmänbildningen, ökas ytterligare.

Idéer och tankar emotses förväntansfullt!

Dan Larhammar
Professor i molekylär cellbiologi, Uppsala universitet, och blivande preses vid Kungl. Vetenskapsakademien

Referenser:

  1. Kurt S. Learned Publishing doi: 101002/leap.1150, 2018.
  2. Shen C. & Björk B.-C. BMC Medicine 13:230, 2015.
  3. Beall J. Nature 489:179, 2012.
  4. Eriksson S & Helgesson G. Med Health Care and Philos 20:163-170, 2017.
  5. Eriksson S & Helgesson G. Learned Publishing doi: 101002/leap.1135, 2017.
  6. Neuroskeptic http://blogs.discovermagazine.com/neuroskeptic/2017/05/17/paper-about-plagiarism-contains-plagiarism/#.WndCwmaZNTZ 170517, läst 180205.
  7. Jalalian M. Electronic Physician 7:1069-1072, 2015.
  8. Moberg C. Tentakel 091214.
  9. Plavén-Sigray P. et al. eLIFE 6:e27725, 2017.
  10. Moher D. et al. Nature 549:23-25, 2017

16 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Lenaojer Trojer

    Ett bättre alternativ är att kombinera open access med open peer review, där en transparent kunskapsutveckling sker mellan författare och icke anonyma peers. Incitament för peers, som alltså lätt kan kontrolleras, kan skapas. Dessutom undviks jäv och nedvärderande kommentarer från reviewers, kommentarer vilka lätt får våra doktorander att tappa modet.

    2018.03.01

  • Joakim Amorim

    Mycket bra problematisering av Larhammar. Jag tror att forskare/lärosäten bör uppmana/stimulera varandra att välja seriösa (open access-) förlag som då kan bli alltmer kompetitiva gentemot "etablerade oligopol-förlag" samt gentemot oseriösa open access-förlag. Att sedan komplettera det med att också ibland publicera populärvetenskapliga verk är utmärkt.

    2018.03.01

  • Marta Alarcon Riquelme

    Vår strävan i att göra vetenskaplig forskning tillgängligt mellan forskare och att arbeta för den allmänna godheten har gjort att även tidskrifterna som är traditionellt kända har nyligen introducerats i London stock exchange (Nature Group PLC) genom missbruk av det arbete vi gör utan att det kostar nånting till tidskrifterna (forskning och vetenskaplig granskning) och med pengar från skattebetalarna? Ett missbruk av vår kall och av vår genuin vetenskaplig intresse. Dvs, klart o tydligt är vetenskaplig publicering en business. Jag tycker att Dans alternativ med publicering via universiteten eller som ett annat alternativ inom europeisk nivå via forskningsråden skulle kunna vara en möjlighet.

    2018.03.01

  • Henrik Pedersen

    Strålande idé att kräva populärvetenskapliga artiklar snarare än open access för att sprida forskningen till skattebetalare, då skulle man troligen nå ut med forskningen till dessa bättre.

    Frågan kring open access avgifter skulle kunna besvaras med att man sätter större värde på pre-prints på tex arXiv som är open access utan kostnad men utan en stämpel från en högt ansedd vetenskaplig tidskrift.

    Forskningsfinansiärer och anställningsnämnder bör också se till kvalité snarare än kvantitet i publicering vilket skulle kunna leda till att många problem som diskuteras försvinner. Här tog Vetenskapsrådet ett bra steg när de för sina konsolideringsbidrag inte begärde en full publikationslista utan endast en lista över de tio mest betydande artiklarna för ansökan. Man var även tvungen att motivera deras betydelse samt beskriva sitt eget bidrag till dem.

    2018.03.01

  • Ellen Moons

    Tack för en riktigt bra debattartikel! Jag tror att det krävs samarbete för att komma ut ur detta moment 22.

    2018.03.01

  • Salam Al-Karadaghi

    Väldigt bra skrivet! En lösning/möjlighet vore att göra sina manuskript tillgängliga t.ex. via Research Gate. I många fall äger man manuskriptet helt och hållet innan tidskriften hunnit göra något med det (redgira, ändra bildformat, etc.).

    2018.03.01

  • Joakim Amorim

    @Henrik Pedersen. Ja, och SSF var pionjär i sammanhanget eftersom vi införde det (10 mest betydande artiklar) för mer än tio år sedan (2006) för alla sina bidragsformer...

    2018.03.01

  • Tommy Gärling

    Håller absolut med om att "open access" knappast kan vara till för "allmänheten" och kanske inte ens borde vara det. Skälet är givetrvis att forskningsartiklar vanligen inte är skrivna på lämpligt sätt. I viss mån kan det kanske i vissa ämnen (t ex psykologi som är mitt ämne) tvingas fram men det är definitivt bättre med populärvetenskap. Inom mitt ämne kan det vara så att läsare som t ex journalister förstår MEN de övertolkar väldigt ofta resultaten eftersom de saknar kunskap om hur osäkra många resultat är (som i och för sig ju fått stor uppmärksamhet nu men som länge varit känd bland oss forskare). Open access är däremot fantastiskt för forskarna själva. Förhoppningsvis ökar medvetenheten om låg kvalitet hos de oseriösa tidskrifterna.

    2018.03.01

  • Lars Hellström

    Forskningsresultat är inte bara till för andra forskare – de kan vara viktiga även för tekniker och utvecklare, vilka ofta återfinns utanför lärosätena, kanske på små företag med knapp budget. För dessa har Open Access inneburit att forskningsresultat blivit praktiskt tillgängliga.
    Problemet är snarast att de gamla förlagsoligopolen lyckats spinna Open Access till ett sätt att ta betalt en gång till (för en produkt som de i enbart försumbar grad bidragit till), istället för den förhoppning som fanns: att den skulle tillåta forskarsamhället att frigöra sig från dessa improduktiva mellanhänder. En stor del av ansvaret för det misslyckandet står nog att finna i bibliometrihypen, för vad bidrar en kommersiell tidskrift med idag, annat än sin impact factor?

    2018.03.01

  • Hans-Christen Hansson

    Dan Larhammars framställer "open access" som orsaken till de höga priserna för att publicera i vetenskapliga tidskrifter. Han nämner inte att t.ex. Elsevier har ett avkastningskrav på 30% vilket naturligtvis i högsta grad påverkar kostnaderna. Vi forskare producerar manuskript, vi granskar och editerar. Våra forskningsorganisationer, som t.ex. European Geophysical Union äger ofta tidskrifterna. Vad hindrar oss från att ta över hela publikationsprocessen? Det är inte Open Access som är problemet. Det är vi själva som värderar visa tidskrifter, som kräver orimligt hög avkastning, högre än andra, billigare men med lika hög kvalitet och open access.
    Svergies universitet och högskolor betalar uppskattningsvis flera hundra miljoner kronor per år i prenumerationsavgifter för vetenskapliga tidskrifter och databaser. Tillsammans kan vi ställa mycket långtgående krav.

    2018.03.02

  • Per Funke

    Joakim Amorim har en poäng. Man måste förstå att en omarbetning av publiceringlandskapet innebär en marknad för oseriösa aktörer som endast kan bekämpas med listor på seriösa aktörer att välja på. Linux har överlevt decennier av attacker från kommersiella aktörer för att det bildats en "community" som med näbbar och klor försvarar en öppen arkitektur. Det vore obegripligt om hela stater och deras forskningsinfrastruktur inte skulle klara samma sak som ett gäng idealistiska individer klarat.

    2018.03.02

  • Jonas Olofsson

    Jag instämmer i att open access inte tycks begagnas så mycket som man skulle kunna hoppas. Ett exempel; min senaste artikel publicerades i en open access-journal, men trots att länken till artikeln fanns i själva pressmeddelandet så var det ingen av journalisterna som hörde av sig som faktiskt hade försökt läsa artikeln (med ett undantag, Nicola Davis från The Guardian). Vetenskapsjournalister borde göra det till en vana att söka och läsa open-access artiklar inom deras ämnesområde.

    2018.03.06

  • Aapo Sääsk

    Dan Larhammar skriver många kloka ord om allmänhetens tillgång till vetenskapliga rapporter. Men han kommer inte riktigt till skott. Det borde vara en självklarhet att alla medborgare ska ha fri tillgång till den vetenskap som produceras i samhället. Det är viktigt för den allmänna debatten - demokratin. Därutöver kan det dessutom vara en livsnödvändighet för många vetenskapsbaserade företag. Det finns inte en chans för nystartade innovativa företag att betala de summor som de stora internationella förlagen begär.

    2018.03.12

  • Jens Birch

    Om anledningen till att vi ska publicera med open access är att alla i landet ska få tillgång till offentligt finansierad forskning borde det enkelt (och kanske billigare) uppnås genom att universitetens bibliotek och databaser gjordes tillgängliga för alla medborgare. Det skulle säkert ge en merkostnad för bibliotekens prenumerationer men troligen skulle man ha en bra förhandlingssits om man gick ihop och representerade 10 mljoner människor. I andra änden skulle man spara in ca 25000 kr per publicerad artikel.

    2018.03.15

  • Aapo Sääsk

    Jens
    Bra idé. Men vad jag förstår är vetenskapliga artiklar (åtminstone om man får tro departementen) tillgängliga på det sätt du föreslår. Men man måste då åka till ett bibliotek och läsa där. Man kan också kopiera (på egen bekostnad) och ta med sig hem. Har man olika intressen får man åka till olika ställen. Och en del artiklar kanske inte finns på något bibliotek alls. Jag har funderat mycket på det här. Ända tills ditt inlägg ger en uppenbar lösning. Gör bibliotekens artiklar tillgänglig för alla via internet och se till att alla artiklar finns på något av biblioteken. Ett enkelt steg från det Gutenbergsystem som nu råder och in i IT-åldern. Här en bra uppgift för KVA. Hoppas därför att Dan läser alla inlägg som han orsakat!

    2018.03.19

  • J-O Helldin

    Jag sekonderar Hellström och Sääsk; öppen tillgång är inte bara till för skattebetalare och medborgare utan ännu mer för myndigheter, kunskapsbaserade företag och forskare i låginkomstländer, där de flesta inte har på kartan att betala för prenumerationstjänster. Särskilt viktigt är detta inom tillämpad forskning, där resultaten snarast bör nå användarna. I detta perspektiv är inte öppen förpublicering en tillräcklig lösning eftersom resultaten då inte är vetenskapligt granskade och alltså kan vara missvisande, och en användare själv måste ta sig an uppgiften att skilja agnar från vete. Jag stödjer alltså Larhammars förslag till ett system där universitet och offentliga forskningsfinansiärer kan erbjuda granskning och publicering till självkostnadspris.

    2018.03.19