2014-01-08 Birgitta Forsman, docent i vetenskapsteori med inriktning mot forskningsetik. Ledamot av Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen, 2002-2006

Vetenskaplig oredlighet bör inte behandlas som andra brott

Vetenskaplig oredlighet är inte alltid svart eller vit. Därför är det olyckligt med enbart ett juridiskt synsätt, där den som inte kan bevisas vara hundraprocentigt skyldig anses vara helt oskyldig.Det finns en stor gråzon som behöver belysas och beteenden som behöver korrigeras, utan att regelrätta straff utmäts, skriver Birgitta Forsman.

Bild på Birgitta Forsman

Birgitta Forsman
Foto: Fri Tanke förlag

Att det svenska systemet att bekämpa vetenskaplig oredlighet har stora brister är de flesta överens om. Hur ett optimalt system ska se ut är dock inte självklart. Detta problem har jag diskuterat bland annat i några av mina böcker. Det som nu oroar mig är att allt fler sätter sitt hopp till juridiken.

Det finns element i ett rättsligt förfarande som bör användas när man utreder anklagelser om vetenskaplig oredlighet, till exempel att höra båda parter och inte döma någon ohörd. Men en strikt juridisk hantering skulle medföra krav som är problematiska. Ett rör definitionen av vetenskaplig oredlighet. För juridiskt bruk skulle en snäv och sluten definition fungera bäst: allt som är förbjudet står på en lista. Detta ger nog rättssäkerhet åt de inblandade, men mycket som kan påverka forskningens tillförlitlighet faller utanför. Det är troligen omöjligt att ringa in allt relevant – och helt omöjligt att få med sådant man aldrig tänkt på.

Svårt få in alla definitioner i en lag

Det finns handlingar inom forskningen som utgör överträdelser av lagar. Sådant bör förstås hanteras juridiskt. Det finns också allmänt dåligt uppförande som på vilken arbetsplats som helst. Det bör hanteras av vanliga disciplinnämnder. Men det finns annat som är relevant för forskningen men som knappast går att låsa fast i en definition. Till exempel ska frisering av data inte förekomma, men det är svårt att i förväg dra de exakta gränser som krävs i en rättsprocess. Om ett juridiskt synsätt blir standard kan följden bli att forskare negligerar allt som inte står på förbudslistan.

Den viktigaste skillnaden mellan forskning och allmän rättsskipning är dock synen på bevisbördan. I en brottmålsprocess är det åklagarens uppgift att bortom rimligt tvivel visa att den åtalade är skyldig. Lyckas inte det, måste den åtalade frikännas. Som forskare måste man däremot kunna visa bortom rimligt tvivel att man har gjort det man påstår sig ha gjort. Detta kräver noggrann dokumentation och arkivering. Ibland påstår forskare att de utfört experiment som de inte kan vidimera. Ofta sägs dessa ha gjorts utomlands, utan närmare precision. Med en bra försvarsadvokat skulle de komma undan, om åklagaren har bevisbördan och rätten hellre friar än fäller. Därefter kan de fortsätta som tidigare.

Vetenskaplig oredlighet inte svartvit

Det vore olyckligt att tillämpa en dikotomi som gör att den som inte kan bevisas vara hundraprocentigt skyldig anses vara helt oskyldig. Vetenskaplig oredlighet är inte så svartvit. Det finns en stor gråzon som behöver belysas och beteenden som behöver korrigeras, utan att regelrätta straff utmäts.

De som förespråkar ett juridiskt synsätt månar främst om den anklagade. Men anmälaren råkar ofta ut för värre repressalier. Därför är det få som vågar anmäla. Den som blir lidande på detta är vetenskapen själv.

Forskningen skiljer sig från andra samhällsområden, inte därför att forskare bör ha särskilda privilegier utan för att extra stora krav måste ställas på dem om forskningsresultaten ska bli tillförlitliga. Och det är ju ändå det som alltihop går ut på!

Birgitta Forsman
Docent i vetenskapsteori med inriktning mot forskningsetik
Ledamot av Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen, 2002-2006

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter