2012-09-05 Olof Hallonsten, fil dr i forskningspolitik och verksam vid Göteborgs universitet

Vet regeringen verkligen vad de vill med sin elitsatsning?

Jan Björklund har aviserat nya medel som ska stärka eliten inom forskningen. Olof Hallonsten, som är fil dr i forskningspolitik och verksam vid Göteborgs universitet, efterlyser mer insikt i forskningspolitiken. Om man är ute efter snabbare och tydligare resultat som kan göras nyttig, varför gör man då satsningar som i praktiken gynnar de med enbart bevisad inomvetenskaplig skicklighet?

bild på Olof Hallonsten

Olof Hallonsten
Foto: privat

Jan Björklunds teaser inför höstens forskningsproposition på DN debatt (30 augusti) är i grunden ett uttryck för mer av samma i forskningspolitiken: Sverige ska satsa på spets och så kallad elitforskning. Nu tillförs ytterligare tre miljarder under en tioårsperiod för detta särskilda syfte, men de specifika åtgärderna är delvis nya. Även om de endast beskrivs överskådligt i ministerns utspel finns all anledning att redan nu fundera över vad som ligger bakom och vad som kan bli effekterna.

Fyra åtgärder lanseras. Yngre forskare ska beredas möjligheter att ”pröva nya idéer och vägar, självständiga från tidigare handledare” genom inrättandet av ett nytt elitprogram. Internationella stjärnor ska lockas till Sverige genom att rektorerna får verktyg att ”handplocka några av de allra bästa internationella forskarna”. Individer ska få generösa, långsiktiga anslag för att kunna ”ta de risker som behövs för att nå viktiga genombrott”. Och så ska ännu mer av fakultetsmedlen tillfalla dem som har stort ”genomslag”, det vill säga publicerar mycket och citeras mycket, och drar in mycket externfinansiering.

Åtgärderna som sådana är det nog inget fel på, för de syftar ju till att stödja unga forskare, öka rörligheten och det internationella utbytet, ge arbetsro, och utjämna historiska ojämlikheter i resursfördelningen. Alltsammans lovvärt, i synnerhet om nya friska miljarder faktiskt satsas. Men vad ligger egentligen bakom satsningen? Och hur blir det när den ska verkställas?

Forskning kan man, som ministern själv påpekar, inte ”kommendera fram på politisk väg”. Men är det inte just det Jan Björklund försöker göra? Att man vill satsa på elitforskning beror naturligtvis inte på något annat än att man vill ha snabba och tydliga resultat. Från samhällets sida är det ett bra krav – Sverige är ett litet land med en hårdnande global konkurrens att hantera, och världen som helhet står inför en rad svåra utmaningar. Skattemedlen är begränsade, och politik är således att välja.

Men vad händer då när man faktiskt ska sätta sig ner och välja ut ”eliten” som ska få pengarna? Då kommer man att hemfalla åt att räkna publikationer och citeringar, antingen rakt av eller med inblandning av så kallad impact factor, till exempel med hjälp av den ”norska modellen”.

Men som många påpekat (se till exempel DN debatt tidigare i sommar) är dessa mått trubbiga och deras användning ofta slarvig. För yngre forskare är måtten helt inadekvata (även om de mot förmodan skulle ha hunnit publicera i tillräcklig omfattning så har de inte hunnit bli särskilt citerade). Men måtten är tveksamma också för etablerade forskare vars ämnesområden kanske har helt andra publiceringskulturer grundade i att resultaten kanske faktiskt lämpar sig bättre att spridas genom exempelvis konferensbidrag eller böcker.

Men nu finns även två andra betydligt allvarligare problem med bibliometriska mått. För det första att det saknas alternativ. Vill man identifiera och satsa på ”eliten” finns få eller inga andra möjligheter än att just räkna publikationer och citeringar. För det andra att publikationer och citeringar säger väldigt lite om nytta. Vill man att forskningen i längden ska hjälpa till att lösa samhällsproblem och utveckla ekonomin skjuter ju bibliometrin faktiskt helt bredvid målet – en väl citerad publikation tyder enbart på inomvetenskaplig status men säger ingenting om innovationskraft eller praktisk nytta.

Detta får mig att misstänka att regeringen har en oklar bild både av vad de egentligen har för grund för sin forskningspolitik, och vad de egentligen vill att den ska leda till. Om man är ute efter snabbare och tydligare resultat som kan nyttogöras, varför gör man då satsningar som i praktiken gynnar de med enbart bevisad inomvetenskaplig skicklighet? Och om man händelsevis inte är ute efter resultat (vilket för övrigt skulle vara oansvarigt), varför vill man då satsa särskilt på ”elitforskning”?

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter