Varför vill nästan ingen bli prefekt?

Inom akademin blir man idag alltmer medveten om betydelsen av ett gott akademiskt ledarskap. De flesta lärosätena lägger också betydande resurser på att utbilda ledare inom både den akademiska verksamheten och inom administrationen.

På nationell nivå erbjuder nu Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) varje år ett fördjupande ledarskapsprogram för personer på nivån direkt under rektor. Detta mycket kvalificerade program har fokus på att utveckla det personliga ledarskapet och lockar engagerade seniora deltagare från samtliga svenska lärosäten – en fantastisk nätverksmöjlighet.

Övar förmågan att leda

Under forskarkarriären övar man gradvis upp förmågan att leda andra, först kanske som kursamanuens, senare som handledare av examensarbeten, därefter som biträdande handledare, och så småningom efter godkänd docentkompetens som huvudhandledare för doktorander. Många forskare har som mål att bygga upp en egen större forskargrupp med postdoktorer, doktorander, studenter och tekniker.

Detta gör det möjligt för individen att utveckla sitt eget forskningsämne och vissa forskare bygger också entusiastiskt upp större tvärvetenskapliga forskningsprogram.
Så här långt vill många forskare vara med på ledarskapsresan men sen brukar tveksamheten infinna sig inför akademins kanske viktigaste ledaruppdrag – det som prefekt.

Helhetsansvar med lång arbetsvecka

Som prefekt har man helhetsansvaret för en institution med kanske 50-200 medarbetare, ibland också för dyrbar instrumentering och komplicerade speciallokaler. Det innebär ett dagligt arbetsgivaransvar för personal, arbetsmiljö, lika-villkorsarbete, fackliga förhandlingar och årlig lönesättning, det vill säga man skall verka som vilken vd som helst men troligen utan motsvarande villkor och förmåner. Till detta kommer den strategiska utvecklingen av institutionens forskning, undervisning och samverkan, att företräda institutionen på fakultetsnivån, tillsättningsärenden med mera, med mera.

Arbetsveckan blir oftast mycket lång, man får garanterat bli den som får ta hand om de svåraste person-konflikterna på institutionen och det är märkligt få som blir riktigt att glada över det löneförslag man har möjlighet att lämna som prefekt. Förordnandet är oftast tre-årigt med möjlighet till förlängning en eller flera gånger. Därefter går man tillbaka till sin forskning och skall så bli en i gänget igen!

Låter det då inte lockande att ta sig an denna akademiska bisyssla som ju prefektuppdraget ju faktiskt är?
Nej! svarar väldigt många med mycket stor emfas. ”Jag vill hinna utveckla min forskning, möta mina studenter och inte behöva vara chef för mer seniora kollegor, vara kriskurator eller fungera som outbildad ekonomicontroller på en finansiellt bräcklig farkost”. ”Framför allt vill jag inte vara den som måste ge kollegor beskedet att deras anställning måste upphöra”.

Stimulerande, men kräver bra stöd

Det är alldeles sant att allt detta besvärliga kan ingå i uppdraget men det innebär också mycket stora möjligheter att utvecklas, få överblick, påverka verksamheten och också att kunna möjliggöra för andra att utvecklas i forskar- och lärarrollerna.

Att vara prefekt kan alltså vara mycket stimulerande – MEN! Det förutsätter att man har stöd av mycket kvalificerade administratörer på institutions- och fakultetsnivån. Likaså att ens lärosäte har en väl fungerade personalavdelning med möjlighet att ge kvalificerat stöd i svåra situationer och att det finns central och servicesinnad kompetens som bistår i lokal-, it- och teknikfrågor.

En annan minst lika viktig sak är att man själv har förmågan att delegera arbetsuppgifter och att det finns villiga och kompetenta kollegor att delegera uppgifter till. Ansvaret – det skall man dock komma ihåg – ligger nästan alltid kvar hos prefekten.

Viktigt med ställföreträdande prefekt

En nyckelperson är den ställföreträdande prefekten som helst skall vara en ansvarskännande yngre kollega med ledarskapsambitioner. Ibland blir det så att man utser en mer senior person som ställföreträdare och det blir inte alltid så lyckat. Inte minst för att denna sällan upplever sig ha tid att ta sig an olika prefektssysslor.

Givet att man nu har ett gott administrativt stöd, delegations-villiga kollegor och en bra och arbetsvillig ställföreträdare så kan faktiskt prefektuppdraget bli en mycket utvecklande tid som också ger utrymme för egen forskning.

Kan man sedan hitta personligheter som förenar entusiasmen hos en jympainstruktör på Friskis & Svettis med det militära befälets tydlighet och ansvarstagande och forskarens kreativitet och vetenskapliga stringens så har man alla möjligheter att lyckas med lärosätenas viktigaste ledaruppdrag – prefektens!

Johan Schnürer, vicerektor för samverkan vid SLU, professor och tidigare prefekt under 14 år