Varför tar inte politiker till sig forskares kunskap?

Behovet av kunskap inom vissa områden tycks ha minskat hos våra politiker. Eller rättare sagt, behovet har blivit alltmer selektivt för att passa in i den politiska retoriken. Riksrevisionen uppmärksammade redan för 20 år sedan en sådan förändring i det offentliga utredningsarbetet: ”Utredningsväsendets tidigare funktion som arena för att generera kunskap och för att underlätta samförstånd kring samhällsproblemen har under åren tonats ner medan förslagsfunktionen har ökat.”

Ett område där kunskap inte står högt i kurs är kriminalpolitiken där jag varit verksam under drygt 40 år.

Ett område där kunskap inte står högt i kurs är kriminalpolitiken där jag varit verksam under drygt 40 år. Här har politiker med allt högre intensitet lagt fram förslag som alla handlar om hårdare straff och ingrepp i medborgarnas integritet. Jag inskränker mig till att ta upp två exempel: uppfattningen att höjda straff minskar brottsligheten samt införandet av anonyma vittnen för att få stopp på gängrelaterade skjutningar. Här finns två centrala kunskapskällor, den akademiska forskningen och den erfarenhetsbaserade sakkunskapen hos verksamma praktiker.

Fängelset som brottsprevention

Med dramatiskt skärpta straff och avskaffade straffrabatter vill regeringen minska brottsligheten i allmänhet och den organiserade gängkriminaliteten i synnerhet. Men omfattande forskning visar att fler eller längre fängelsestraff inte har annat än högst marginella effekter på brottsligheten. Skillnaden i straffnivåer förklarar inte skillnaden i brottsnivå mellan olika länder och inte heller utvecklingen över tid av brottsligheten i Sverige. Denna kunskap bortser politikerna helt ifrån. Att de föreslagna höjningarna av straffnivån skulle minska brottsligheten har inget som helst stöd i forskningen. Det är därför svårt att värja sig från misstanken att detta främst handlar om symbolhandlingar för att visa handlingskraft.

Att de föreslagna höjningarna av straffnivån skulle minska brottsligheten har inget som helst stöd i forskningen.

Inte heller beaktas Kriminalvårdens kunskap om vilka konsekvenser dessa åtgärder riskerar att få. Enligt Kriminalvårdens kapacitetsrapport leder genomförda och planerade straffhöjningar samt slopade straffrabatter till att den svenska fångpopulationen ökar från dagens kring 7 500 till drygt 35 000 fångar inom tio år. Därmed blir Sverige det land i Europa som har flest fångar per capita, 350 per 100 000 invånare. För närvarande ligger Ungern och Polen på andra plats med strax under 200, våra nordiska grannländer ligger kring 60. Enligt kriminalvården leder det till en dramatisk överbeläggning på fängelserna.

I en sådan situation skapas ett klimat som dels ger kriminalvården sämre möjligheter att jobba rehabiliterande, dels ger grogrund för nya kriminella konstellationer. De intagna kommer under sådana förhållanden knappast att vara mindre brottsbenägna när de kommer ut än när de togs in. Fängelserna riskerar att snarare bli brottsgenererande än brottspreventiva. Trots forskningens väldokumenterade kunskap om fängelsets marginella effekter på brottsligheten, samt kriminalvårdens kunskaper om vad konsekvenserna blir på anstalterna, fortsätter regeringen sina straffskärpningar. Dessutom blir prislappen för detta mycket hög. Kriminalvården beräknar att kostnaden för fångexpansionen hamnar på cirka 95 miljarder kronor.

Anonyma vittnen

Att införa anonyma vittnen är också en åtgärd som regeringen, nu med bifall även från Socialdemokraterna, menar är nödvändig för att motverka ”de kriminella gängen”. Lagrådet, vars uppgift är att granska att nya lagförslag inte står i strid med grundlagen eller någon annan lag, är av annan uppfattning. Enligt rådet får införandet av anonyma vittnen, förutom att det strider mot fundamentala rättsprinciper, mycket lågt bevisvärde och ”förslaget kan leda till att domstolarna får sämre underlag att döma i målet”.

Sakkunskapen väger lätt när ideologiskt förankrade målsättningar ska realiseras.

Men trots skarp kritik från dem som besitter stor juridisk kunskap, går regeringen vidare med förslaget. Under de senaste åren har samma sak skett varje gång Lagrådet lämnat välformulerad kritik av regeringens expansion av straff och tvångsmedel. Samma tondövhet har regeringen uppvisat gentemot de flesta kritiska remissinstanser. Sakkunskapen väger lätt när ideologiskt förankrade målsättningar ska realiseras.

Varför tar inte politiker till sig befintlig kunskap?

Det korta svaret är att det inte passar in i deras politiska agenda. Den kunskap som trots allt används plockas högst selektivt för att passa in i den politiska retoriken. Det innebär att mycket av forskning och annan kunskap osynliggörs. Inom kriminalpolitiken har det blivit viktigare att visa handlingskraft genom hårdare straff och fler i fängelse, trots att det saknas belägg för att dessa åtgärder kommer att minska brottsligheten.

När vi som forskare ifrågasätter avsaknaden av faktaunderlag, avkrävs vi bevis för att de föreslagna åtgärderna är ineffektiva. Men det är givetvis de som föreslår nya metoder och skärpt lagstiftning som har bevisbördan, en bevisbörda som sällan tas på allvar. Mycket av expansionen inom kriminalpolitiken sker således beklagligt nog i ett kunskapsvakuum.

Janne Flyghed, professor emeritus i kriminologi, Stockholms universitet