Replik: Politiker − släpp de ideologiska skygglapparna

Gunilla Svantorp och Lina Bertling Tjernberg har helt rätt när de hävdar att det inte råder ett totalt ointresse för kunskap hos samtliga våra politiker. Om inte annat utgör Rifos långvariga verksamhet som de båda är aktiva inom belägg för det.

Bristen på intresse gäller inte heller alla frågor. Men vissa ämnen sticker ut, skribenterna nämner själva klimatpolitiken som ett tydligt exempel där inte alla beslutsfattare tar till sig den kunskap som finns. Även inom kriminalpolitiken är det uppenbart att kunskap inte alltid står högt i kurs trots att det många gånger råder bred konsensus inom forskarvärlden. Misstänker att det inte bara är inom klimat- och kriminalpolitiken som befintlig väldokumenterad kunskap förbises. Det vore intressant att få veta hur situationen ser ut inom andra kunskapsproducerande fält.

Jag ser åtminstone två skäl till att politiker inte tar till sig den kunskap som faktiskt finns. Det ena, och kanske mer förståeliga, är att de inte känner till att den finns. Det andra, och mer klandervärda, är att de vet att den finns, men negligerar den då den motsäger den politiska och ideologiska linje de vill driva. I det sistnämnda fallet agerar de således mot bättre vetande, i det förstnämnda borde de veta bättre. Jag har själv vid ett informellt samtal med en tidigare minister fått höra att ”det vet ju jag lika bra som du att fängelse inte har någon större betydelse för brottsutvecklingen, men det kan jag ju inte säga till folk”. En beklämmande dubbel bokföring som om inte annat underkänner medborgarnas fattningsförmåga.

En beklämmande dubbel bokföring som om inte annat underkänner medborgarnas fattningsförmåga.

Ett annat problem kopplat till kunskapsbaserat politiskt beslutsfattandet, är förändringar inom det offentliga utredningsväsendet, alltså de utredningar (SOU:n, Ds mm) som tar fram underlag för kommande politiska beslut. Det har under åren skett en succesiv bantning av den tid som utredarna har till sitt förfogande. I vissa fall har tiden till och med skurits ner efter det att arbetet påbörjats, allt för att de nya bestämmelserna ska träda i kraft så fort som möjligt. Detsamma gäller tidsfristen för remissinstanser att inkomma med synpunkter. Inom kriminalpolitiken är detta ytterst påtagligt, vilket är beklämmande då flera utredningar är mycket omfångsrika.

Men det kanske mest oroväckande är den hårdare styrningen av utredningarnas arbete genom regeringens allt snävare direktiv. I flera utredningar inom det kriminalpolitiska fältet har utredarna redan i direktiven fått veta vad de ska komma fram till. Utredarnas uppgift begränsas till att lösa hur direktivens slutsats rent lagtekniskt ska genomföras. Det handlar således inte om ett brett förutsättningslöst kunskapssökande kring den aktuella frågan, till exempel hur omfattande problemet egentligen är och om åtgärden överhuvudtaget är relevant.

Ibland har utredarna i betänkandet argumenterat mot de på förhand givna direktiven, men för att fullfölja sitt uppdrag ändå föreslagit åtgärder som överensstämmer med dessa direktiv. Och skulle någon utredare avvika från det förväntade utfallet i sina slutsatser, så tillsätts inom en kort en ny utredning med än stramare direktiv och en lydigare utredare. Sammantaget innebär de kortare utrednings- och remisstiderna tillsammans med de snäva direktiven, att relevant kunskap löper stor risk att falla bort.

... skulle någon utredare avvika från det förväntade utfallet i sina slutsatser, så tillsätts inom en kort en ny utredning ...

Gunilla Svantorp och Lina Bertling Tjernberg skriver att det finns ”ett stort behov av forskningsbaserad kunskap för att kunna fatta kloka politiska beslut”. Och det är bara att hålla med. Men då gäller det att forskningen ges förutsättningar att fortsätta skapa kunskap samt att fler politiker släpper de ideologiska skygglapparna och slutar hålla för öronen.

När det gäller riksdagens nyligen fattade beslut om att införa anonyma vittnen, hade sakkunskapens uppfattning uppenbarligen ingen betydelse för de 245 riksdagsledamöter som röstade ja.

Janne Flyghed, professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet