Varför inte vara både universitet och stiftelse?

Utbildningsminister Jan Björklund aviserade nyligen att han drar tillbaka det förslag på högskolestiftelser som varit ute på remiss. Beslutet var klokt eftersom förslaget var dåligt underbyggt och inte föll i god jord inom sektorn. Även Lunds universitet avvisade förslaget men vi föreslår samtidigt en parlamentarisk utredning där tre alternativ närmare studeras:

• Vidgad frihet inom ramen för statligt lärosäte.
• Stiftelse för viss verksamhet som styrs av det statliga lärosätet.
• Privaträttslig form som regleras i särskild lag, skild från stiftelselagen.

Här skulle jag nu vilja utveckla alternativ två ovan som jag tycker är särskilt intressant. Det är en slags medelväg eller ”Beredd till bådadera”, ”Ad utrumque”, som Lunds universitets devis säger. Låt universitetet vara både ett klassiskt, statligt universitet men låt det också få lov att driva vissa verksamheter i stiftelseform. Varför inte ta tillvara det bästa av två världar?

Statliga formen ger långsiktig trygghet

Det statliga huvudmannaskapet borgar för långsiktig finansiering, öppenhet, insyn och trygghet som krävs för att bedriva högre utbildning och fri forskning. Att behålla ett sådant innebär dessutom att anställningsformer, offentlighetsprincipen, studenternas inflytande och andra viktiga rättigheter och skyldigheter förblir oförändrat.

Vissa verksamheter passar dock dåligt inom staten och skulle må mycket bättre av att drivas i stiftelseform. Idag har vi t.ex. svårt att sluta juridiskt bindande avtal, nationellt och internationellt. Det hämmar samverkan och innovation och därmed det viktiga nyttogörandet av forskning.

Stiftelseformen ger ökad frihet

I stiftelseform skulle vi också kunna äga och förvalta våra fastigheter och bestämma vad de ska användas till. Det skulle göra det mycket enklare att ta emot nya donationer och uppfylla gamla donatorers vilja. Vi skulle kunna få investera ett eventuellt hyresöverskott i vår egen verksamhet. Så är modellen i Medicon Village, en stiftelsedonation som kan fungera som förebild för ett nytt system för förvaltning av universitetens fastigheter.

Stora nybyggen som MAX IV kräver långsiktiga hyresavtal som sträcker sig över flera decennier. Lunds universitet får idag inte teckna långsiktiga hyresavtal själva, utan måste få regeringens godkännande. Handläggningstiderna för detta är långa och varje nytt avtal bedöms för sig vilket kan påverka förhandlingar och produktionskostnader. Hela byggprojekt kan äventyras på grund av detta.

Många vill stötta sitt Alma Mater men så länge svenska universitet inte själva äger och kontrollerar sina fastigheter tvekar dessvärre donatorerna. Vem vill donera kapital till nybyggen eller donera fastigheter om man inte vet att äganderätten och framtida värdeökningar kommer lärosätet tillgodo?

Tydlig koppling mellan stat och stiftelse

Både Lund och Uppsala är redan idag i viss mån ”beredd till bådadera”. Vi tilldelades i begynnelsen mark och jordagods vars avkastning skulle finansiera universitetets verksamhet. En del av detta finns kvar och vi äger också vissa andra fastigheter i stiftelseform med universitetsstyrelsen som styrelse. Dessa stiftelser har alltså en tydlig knytning till staten och bör därmed kunna ges ett vidare uppdrag.

En mycket angelägen fråga är dock att kunna föra över eller köpa över fastigheter från ett annat statligt ägande samt att få möjlighet att finansiera detta med hjälp av riksgälden och få rätt att göra särskilda överföringar mellan det statliga lärosätet och av lärosätet kontrollerade stiftelser.

Ett annat skäl för att särskilt överväga detta förslag är att det troligen går att förverkliga utan särskilt stora och omfattande regelförändringar samtidigt som det ser ut att kunna ge den efterstävade handlingsfriheten.

Per Eriksson, rektor vid Lunds universitet

Läs också i Curie:

Debatt: Ökad autonomi för lärosätena är helt nödvändig (Curie)

Högskolestiftelser - förslaget skjuts upp (Curie)