2012-12-20 Josefin Utas, , forskningsutredare, Sveriges Ingenjörer

Våga ifrågasätta gamla sanningar  

Inom akademin finns en föreställning om att forskning som bedrivs på universitet och högskolor är så speciell att det motiverar de avsevärt sämre anställningsvillkor som råder där jämfört med de som finns för forskare inom det privata näringslivet. Men argumenten för fasta anställningar inom akademien är lika giltiga som inom näringslivet, skriver Josefin Utas, forskningsutredare vid Sveriges Ingenjörer.

Josefin Utas
Foto: Sveriges Ingenjörer

Det är svårt att göra forskarkarriär inom den akademiska världen. Det är de flesta överens om. Anledningen är inte att forskningen i sig är svår, utan för att arbetspremisserna är som de är. Med lång tid till en fast anställning, oftast när man står i begrepp i livet att bilda familj och köpa bostad, är det självklart att många väljer ett mer fördelaktigt alternativ än den akademiska världen: det privata näringslivet. Detta är mycket olyckligt för forskningens framskridande.

Vi på Sveriges Ingenjörer kan omöjligen se situationen inom akademin som resultatet av en medveten strategi med avsikten att maximera resultatet av den forskning som bedrivs. Det handlar om slentrian och förändringsobenägenhet. För att svensk forskning ska stå sig i den internationella konkurrensen behöver vi gå vidare i utvecklingen och fråga oss: Hur bör arbetspremisserna se ut inom forskningen på universitet och högskolor för att forskarna ska nå så bra resultat som möjligt?

Forskning sker inte bara på universitet och högskolor. Näringslivet satsar i själva verket ungefär dubbelt så mycket pengar som staten på forskning och utveckling. Med medlemmar som arbetar både på universitet och högskolor och i det privata näringslivet konfronteras vårt förbund ständigt med de stora skillnader i arbetsvillkor som finns mellan dessa sektorer.

Inom den akademiska världen finns en föreställning om att forskning som bedrivs på universitet och högskolor skulle vara så speciell att skillnaderna är befogade. Här håller vi inte med. Skillnaderna är resultatet av en normalisering av situationen inom akademin. Man har blivit van vid hur det ”ska” vara och därför har förbättring uteblivit.

Sveriges Ingenjörer anser precis som Saco i sin debattartikel (Curie, 17/12) att forskning ska ske på en fast anställning. För att dra en parallell till den sektor vi har flest medlemmar i, privat sektor, är fast anställning regel. Där finns insikter om att personalen är människor som arbetar bättre under trygga förhållanden än under mer eller mindre uttalade hot om försämringar.

Andra argument mot fasta anställningar kan också ifrågasättas. Ett är att det är riskfyllt att anställa. Tänk om ”fel” person rekryteras? Men detta gäller överallt i arbetslivet vid anställning. Inom universitetsvärlden finns till och med vid övertalighet större möjligheter att välja turordningskretsar än i resten av samhället, vilket gör det lättare att välja vilka människor som ska vara kvar.

Ett annat försvar som används för korttidsanställningar är bristen på långsiktig finansiering. Detta dilemma står företagen också ständigt inför. Prognoser kan göras för framtiden men ingen kan säga säkert hur förutsättningarna ser ut ens på ett års sikt när man är beroende av hela den globala marknaden. De forskningstunga företagen i Sverige står sig väl i konkurrensen trots sina anställningsformer. Det tyder på att andra faktorer avgör hur framgångsrikt företaget blir.

Acceptansen av arbetsvillkoren inom akademin verkar även ha spritt sig till politiken. Regeringen önskar se större utbyte mellan akademin och det omgivande samhället. Ett utmärkt sätt att bidra till detta vore att minska skillnaderna i arbetsvillkor där emellan. Istället hjälper politiken till att cementera skillnaderna mellan näringsliv och akademi, vilket är beklagligt. Ett exempel på det är lagstiftningen om korttidsanställningar inom universitet och högskola som genomfördes i år. Istället för att låta parterna komma överens i denna fråga gick regeringen emot den svenska modellen och lagstiftade. Det gav möjlighet för lärosätena att fortsätta stapla korttidsanställningar på varandra.

Vi behöver inte bara djärvare forskning i Sverige. Vi behöver en djärvare debatt om hur forskningen inom universitet och högskola bör organiseras och bedrivas. Gamla sanningar måste ifrågasättas. Först då kan vi hitta åtgärder som för forskningen framåt.