2013-04-12 Emma Furberg, ordförande, Medicine Studerandes Förbund

Vad ska bort, Stefan Lindgren?

Förslaget till en ny läkarutbildning innebär inte enbart att vägen till legitimation kortas med ett år utan också en perspektivförskjutning där bland annat forskningen får en mer framträdande roll. Men ingen vill prata om exakt vad  som ska stå tillbaka till förmån för detta. I och med det omöjliggörs också en konsekvensanalys. Oron bland läkarstudenter handlar mycket  om ”vilket år” som ska lyftas ut och vad det kan få för konsekvenser för det framtida yrkeslivet, menar Emma Furberg, förbundsordförande i Medicine Studerandes Förbund.

Emma Furberg
Foto: Kristina Bastone

Elias Eriksson och Stefan Lindgren ställer två pedagogiska skolor mot varandra; ämnesbaserad undervisning kontra problembaserat lärande. Men Jan Östergrens  med fleras  genomgång av de AT-prov som genomfördes 1995–2008 (Läkartidningen, 2009-09-15) visar på marginella skillnader i resultat mellan grundutbildningsorterna. Det ligger därför nära till hands att anta att olika pedagogiska modeller hittills har haft någorlunda likvärdiga utfall. Debatten om vilken pedagogisk skola som används är således inte särskilt intressant egentligen. Vad vi däremot måste diskutera är vad som händer när läkarutbildningen ska hålla samma eller bättre kvalitet och fokusera mer på forskning – samtidigt som den blir ett år kortare. Såväl akademiska ämnen som forskning har en självklar roll inom modern läkarutbildning.

Vid detaljutformningen av den nya läkarutbildningen vore det naturligtvis oklokt att bortse från framtida behov för hälso- och sjukvård, kunskapssamhälle och medicinsk forskning. Detta innebär emellertid inte att vissa särintressen ska styra utbildningens innehåll; kvaliteten på grundutbildningen kan inte försakas för att ge bristspecialiteter och forskning ett oproportionerligt stort utrymme. Vi är verksamma inom områden där det sker en ständig kunskapsutveckling och vi måste eftersträva att läkare under sin utbildning får grundläggande medicinska kompetenser och en förtrogenhet med de kliniska färdigheterna som kan tjäna som ett avstamp inför den framtida karriären.

Lindgren menar att undervisningstiden i olika ämnen saknar relevans för den akademiska anknytningen. Men när sju år blir sex kommer oundvikligen en rad ämnen att få försaka klocktimmar. Det skapar pedagogiska utmaningar för universiteten.

Alldeles för få läkarstudenter ägnar sig åt forskning idag. Det tyder på att den undervisningstid som ägnas åt att stimulera till forskningsintresse inte utnyttjas på bästa sätt. Vår vetgirighet och nyfikenhet måste uppmuntras och förvaltas bättre under grundutbildningen. Undervisningen måste genomsyras av ett vetenskapligt förhållningssätt, men också i högre grad väcka forskningsintresse.

Om Lindgrens förslag blir verklighet ställs ytterligare krav på att pedagogiken inom läkarutbildningen utvecklas. Det är vår förhoppning att universiteten kommer att anta denna utmaning och satsa på en högkvalitativ, genomtänkt pedagogik där varje timme har ett klart syfte.

Men allt går inte att lösa med pedagogiska satsningar. Vägen till legitimation föreslås minska med 40 veckor. Detinnebär 1600 färre timmar undervisning för läkarstudenter. Vad ska bort, Stefan Lindgren?