Vad menar vi egentligen med akademisk frihet?

Med jämna mellanrum dyker artiklar upp som argumenterar för akademisk frihet. Ibland är de signerade av välmeriterade forskare, andra gånger av lärosätesrepresentanter, fackliga företrädare eller företrädare för andra sektorer(1 & 2).

Men vad betyder akademisk frihet egentligen?

Det jag tror att många är överens om är:

• Byråkratisering är dåligt: En svällande administration som har till uppgift att leverera andra saker än just högkvalitativ utbildning, ledande forskning och nyttiggörande av forskningsresultat gör systemet trögt och ineffektivt.
• Integritet är bra: Forskarna vet bäst själva vilka metoder de ska välja, hur metoderna ska tillämpas och vilket område de ska studera för att ligga i framkant.
• Oberoende rekrytering är central: Lärosätena måste själva kunna välja vilka de rekryterar baserat på vilken strategisk inriktning de har och vilka områden de vill satsa på inför framtiden.

De som deltar i den forskningspolitiska debatten hävdar inte sällan att politiker ska hålla fingrarna borta från styrningen av forskningsmedel. Men vem ska då styra resurstilldelningen?

Tror någon förespråkare för akademisk frihet verkligen att forskningssystemet skulle bli bättre om alla medel gavs direkt till lärosätena?

Oberoende forskningsråd tillkom en gång i tiden för att just komma bort från intern kollegialitet och risk för jäv vid tilldelning av resurser. Tror någon förespråkare för akademisk frihet verkligen att forskningssystemet skulle bli bättre om alla medel gavs direkt till lärosätena och att det egna kollegiet fördelade medlen dem sinsemellan? (3) Detta vore att backa utvecklingen som har lett till ett system som bygger på principer om oberoende sakkunniggranskning. Dessutom: bara för att forskare står fria att välja område betyder inte det att alla områden ska ha lika mycket resurser.

Hur ska man då kunna fördela resurser mellan olika forskningsråd och mellan olika områden inom dessa på ett bra sätt? Det är ganska svårt att tänka sig någon annan lösning än att våra valda politiker styr den tilldelningen – i samråd med akademi, industri och omgivande samhälle.

Att hitta en perfekt balans är naturligtvis omöjligt, men på samma vis som statsmakterna fördelar anslag mellan utgiftsområden så bör det också vara de som beslutar att öka eller minska anslagen till och inom olika forskningsråd. Det kan till exempel vara så att energifrågan upplevs viktigare än förut och forskningsanslaget till Energimyndigheten höjs eller att klimatfrågan upplevs viktig och att anslaget till Formas höjs, varvid anslaget till något annat forskningsråd kanske sänks (4).

För att få någon substantiell förändring på olika områden behövs yttre påverkan. Den kan politiker stå för, men även andra aktörer kan spela en roll.

Som ett exempel på detta kan vi ta artificiell intelligens, AI, det hetaste forskningsområdet i världen de senaste fem åren. Den enskilt största finansiären av området i Sverige är Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, som satsat cirka sex miljarder under en tioårsperiod (5). Vad hade hänt om denna stiftelse inte funnits, hade då statliga forskningsråd tagit över dess roll? Jag tror inte det, tyvärr hade nog Sverige halkat efter ännu mer när det gäller AI-forskning än vi redan gjort.

Men den största frågan när det gäller akademisk frihet är hur tillgängliga skattemedel ska fördelas.

Den nuvarande fördelningen av basanslag till lärosätena och anslag till forskningsråden är inte huggen i sten. De som kan reformera dagens ordning är politikerna. I vissa fall kan även stora oberoende aktörer som till exempel Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse fungera som förändringsagenter och underlätta för framväxten av nya viktiga områden. Den rollen skulle också en ny myndighet för strategisk forskning (6) kunna ta, en finansiär som inte har en fast budget per område utan kan rikta stora insatser mot strategiska områden.

Akademisk frihet – ja absolut, enligt de tre punkterna ovan. Men den största frågan när det gäller akademisk frihet är hur tillgängliga skattemedel ska fördelas. Och för att motverka inlåsningar och systemisk konservatism bör denna styrning ligga i politikernas händer.

Joakim Amorim, doktor i fasta tillståndets fysik, programchef på Stiftelsen för strategisk forskning, SSF

1. Hans Ellegren: Politisk styrning och byråkrati hotar fri forskning (debattartikel i Dagens Nyheter) Länk till annan webbplats.

2. Grundlagsskydda den akademiska friheten (Curie)

3. Politiker ska inte ha makt över forskningen (SULF) Länk till annan webbplats.

4. Medelvägen kan göra svensk forskning framgångsrik (Curie)

5. Wallenberg Artificial Intelligence, Autonomous Systems and Software Program, WASP (Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse) Länk till annan webbplats.

6. Ny myndighetsstruktur för finansiering av forskning och innovation - (regeringens webbplats) Länk till annan webbplats.