Utan jämlikhetsdata missar vi rasismens mönster

Om tio år kommer mina barn att söka sina första sommarjobb och det kommer vara omöjligt att avgöra varför de inte får dem. Mina barn är nämligen det som i den svenska statistiken så fint heter “inrikes födda med två inrikes födda föräldrar”. Om oss, de inrikes födda föräldrarna med utrikes födda föräldrar, är det något lättare att upptäcka strukturella ojämlikheter i statistiken.

Ändå saknar vi i Sverige en av de mest grundläggande förutsättningarna för att förstå och åtgärda dessa ojämlikheter: detaljerad jämlikhetsdata om etnicitet, något som förorsakat kritik från både FN och EU. Utan den famlar vi i mörker och redan inom en generation riskerar vi att ha suddat ut möjligheten att se strukturella mönster som formar människors liv.

Jämlikhetsdata om etnicitet skulle göra det möjligt att förstå hur etnicitet, klass och kön samverkar

Strukturella skillnader relaterade till ursprung syns i otaliga internationella studier liksom i svenska rapporter om arbetsmarknad, hälsa, boende och utsatthet för brott. För mig blev det allra tydligast när jag i arbetet med min masteruppsats började undersöka de sociala konsekvenserna av gängrelaterade skjutningar.

Den amerikanska forskningen var en guldgruva: där framgår att svarta mödrar till mordoffer inte bara drabbas hårdare än vita av förlängt sorgsyndrom – ett tillstånd där sorgen efter en närstående inte minskar i styrka utan istället intensifieras och leder till svårigheter att fungera i vardagen. De får också mer sällan en PTSD-diagnos, trots likvärdiga symtom. Rasbegreppet (1) återkommer i både intervjupersoners berättelser och i den statistik som finns.

I Sverige är vi istället hänvisade till breda kategorier som ”utländsk bakgrund”, där både invandrare och personer födda i Sverige utan migrationshistoria inkluderas. När vi målar med så breda penseldrag går viktiga nyanser förlorade och erfarenheter och mönster som fångas med hjälp av det amerikanska begreppet "race" riskerar att osynliggöras.

Vi har byggt ett system där ojämlikhetens spår gradvis suddas ut ur statistiken, trots att de består i vardagen.

Under min tid som amanuens vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet hade jag erfarna forskare i min närhet. “Vad skulle du göra om du hade fri tillgång till all data du kan tänka dig?”, frågade den vise professorn när jag för femte gången tvingats släppa en idé om att studera de anhörigas situation kvantitativt. Svaret var enkelt: Jag skulle börja med att skapa en sociodemografisk profil av det typiska offret och dennes nätverk. Tillhör offret och dess anhöriga en redan ansatt grupp, som bär på flera bördor? Är de marginaliserade? Tillhör de flera kategorier som förstärker marginaliseringen? Finns det statistik över i vilken utsträckning de blir – eller upplever sig bli – diskriminerade?

Vi skulle kunna räkna hur många människor varje offer lämnar efter sig, jämföra med kontrollgrupper och se vem den “genomsnittliga anhörige” är – vilka yrken hen arbetar inom, vilka resurser hen har, hur återhämtningen ser ut och om hen samtidigt tvingas bära bördan av diskriminering och rasism. Vi skulle kunna se nätverkseffekter för arbetsplatser där personal inte kommer till jobbet, för skolor där elever mister koncentrationen och för vården som möter familjer i kris.

Här blir behovet av data om etnicitet tydligt. Utan den kan vi inte avgöra om vissa grupper bär en oproportionerligt stor del av dessa bördor. Skiljer sig uppklaringsgraden beroende på offrets och/eller de anhörigas etniska bakgrund? Hur ser tilliten till myndigheter och rättsväsendet ut och hur kan detta förstås i relation till dokumenterad diskriminering? Jämlikhetsdata om etnicitet skulle göra det möjligt att förstå hur etnicitet, klass och kön samverkar – och ge underlag för rättvisa stödprogram, arbetsgivarstrategier och folkhälsoinsatser.

Det är inte konstigt att det blir svårt att tolka statistik när viktiga variabler saknas.

Den vise professorn invände att vi kan manipulera fram variabler som “utländsk bakgrund” ur befintliga register. Ja, kanske – men möjligheterna tar snabbt slut. 1980-talets invandrare har i dag barnbarn som i statistiken ofta räknas som helt “inrikes födda”. För dem finns ingen markör kvar, trots att erfarenheterna av rasifiering lever vidare. Det illustrerar kärnproblemet: Vi har byggt ett system där ojämlikhetens spår gradvis suddas ut ur statistiken, trots att de består i vardagen. Vi har mängder av data men vi saknar väsentliga variabler.

Eftersom kvantitativa data saknades valde jag istället att i min masteruppsats undersöka upplevelser av stigmatiserad sorg genom kvalitativa djupintervjuer. Även där framträdde etnicitet som en central kategori. De anhöriga beskrev sina erfarenheter i relation till deras position i skärningspunkten mellan etnicitet, klass, kön och plats. Deras berättelser visar hur dessa kategorier samverkar på komplexa sätt i vardagen, även när variablerna saknas för att kvantitativt mäta dem.

Det är inte konstigt att det blir svårt att tolka statistik när viktiga variabler saknas. På samma sätt som vi behöver åldersdata för att förstå åldersdiskriminering och könsdata för att se könsskillnader, behöver vi en variabel som synliggör strukturell rasism. Precis som vi lyckas förhålla oss kritiskt till hur genus som social konstruktion får materiella konsekvenser i människors liv, kan vi lyckas hitta ett kritiskt och etiskt försvarbart sätt att behandla jämlikhetsdata om etnicitet.

Men skammen får inte bli ett svepskäl för en kontraproduktiv färgblindhet.

I dag förs debatten om data om etnicitet i ett spänningsfält mellan två ståndpunkter. Vissa menar att sådan data är nödvändig för att kartlägga diskriminering. Andra håller fast vid färgblindhetsidealet och menar att kategorisering i sig är problematisk. Resultatet blir ett status quo där ojämlikheter förblir svårfångade.

Insamling av data om etnicitet har ett kontroversiellt förflutet i Sverige. Vi bär på ett kollektivt minne av rasbiologins övergrepp, och många vill helst glömma vår roll i den historien. Men skammen får inte bli ett svepskäl för en kontraproduktiv färgblindhet som, hur välvillig den än må vara, riskerar att både producera diskriminering och en systematisk ovilja att synliggöra den. Först när vi synliggör det kan vi begreppsliggöra det, och först när vi begreppsliggör det kan vi börja förändra.

Ett första steg vore att införa ett systematiskt och etiskt förankrat insamlingsarbete av jämlikhetsdata som inkluderar data om etnicitet – byggt på självidentifikation, frivillighet och starkt integritetsskydd. För forskningen skulle det öppna nya möjligheter att synliggöra diskrimineringens mönster, och för politiken skulle det ge underlag för insatser som faktiskt når dem som behöver dem mest. Gör vi det kanske jag får veta varför mina barn inte får sina första sommarjobb, men för de anhöriga jag intervjuat handlar det om något mer existentiellt: erkännandet av deras barns liv och död, samt ett underlag för riktade insatser och stöd.

Samt Selman, tidigare amanuens vid Stockholms universitet

1. Begreppet ras används här i betydelsen socialt konstruerade kategorier baserade på föreställningar om fysiska attribut. Det korresponderar till det engelska ordet race och avser alltså en social snarare än biologisk kategori.