2016-06-08 Per Aspenberg, professor i ortopedi, Linköpings universitet.

Universitetens granskningskultur vittrar sönder

Forskningspolitiken har skapat en kultur där vetenskapliga artiklar hetsas fram i jakten på bibliometriska mätetal. Det har lett till ett minskande utrymme för sådant som granskning, tvivel och omprövning i forskningen. Det menar Per Aspenberg, professor i ortopedi vid Linköpings universitet.

Per Aspenberg
Foto: Thor Balkhed

De senaste åren har vi i Sverige haft flera fall där externrekryterade medicinska forskare anställts sedan några enstaka artiklar i högrankade vetenskapliga tidskrifter gett dem internationell stjärnstatus, företrädelsevis inom överhettade områden såsom ”tissue engineering” och transplantation. Rekryteringarna har lett till forskningsfusk. De verkar ha skett utanför vanliga rutiner, på direkta initiativ från högsta universitetsledningen, och har ansetts vara av strategisk betydelse. Fallet i Stockholm är mest känt, men inte unikt: Liknande affärer har förekommit i Linköping och Göteborg. ”Stjärnforskarna” lovade guld och gröna skogar. Forskarkollegorna inom fakulteten insåg dock snart att den nyetablerade forskningen inte höll den kvalitet som utlovats. Dessutom har patienter utsatts för risker och värre.

I korridorer och runt kaffebord har kollegorna talat om dessa rekryteringar som felsatsningar, och man har upprörts över att pengar tilldelats så föga lovande projekt. Visselblåsare har inte saknats. I Stockholmsfallet behövde man inte vara forskare för att inse att planerna var överoptimistiska: På KI:s hemsida sa man sig ha för avsikt att tillverka njure och hjärna (!) på liknande sätt som luftstrupar.

Hur kunde de medicinska fakulteterna vara så lättlurade? De utredningar som nu pågår verkar i oroande utsträckning handla om att hitta administrativa felgrepp. Jag menar att man snarare bör fundera över vilka grundläggande förutsättningar som skapat möjligheter för oseriösa forskare att nästla sig in i verksamheten.

Drivkraften för många forskare är prestige, och det är en bra drivkraft, men vad som ger prestige bestäms av forskningspolitiken. I den bästa av världar vore insiktsfulla kollegors gillande nickar det bästa tecknet på prestige en forskare kunde önska sig; att ha skapat ökad förståelse av ett intressant ämne.

Statsmakten har emellertid en annan vetenskapssyn: Forskarens mål ska vara mätbara, helst i kronor och ören, eller åtminstone i de vetenskapliga tidskrifternas hackordning. Konkurrens betonas framför samarbete, när varje forskare hela tiden ska tävla med korridorgrannarna om pengar för att kunna fortsätta nästa år. I en miljö där man sprider osäkerhet och hetsar fram artiklar i snabbast möjliga takt finns det ingen tid att i lugn och ro granska andras ansökningar. Om en charlatan dyker upp och charmar rektorn, vem har då något att vinna på att verkligen läsa igenom vad han skrivit, för att eventuellt meddela rektorn att han misstagit sig?

Granskningsarbete i vetenskapen är hedersuppdrag. Om den prestige som ligger i att vara granskare blir betydelselös i jämförelse med förvärvade anslag eller massmedial uppmärksamhet, så får universiteten de granskningsutlåtanden de förtjänar. Ingen vill sätta av tid till hedersuppdrag om det fördröjer arbetet med de egna artiklar som behövs i konkurrensen.

Jakten på bibliometriska mätetal och externa medel får inte tillåtas fördärva fakulteterna. Fördelningsalgoritmen för de statliga forskningsanslagen bör ses över. Internationella rankinglistor ska inte ha större betydelse än förmågan att sprida ett vetenskapligt förhållningssätt till sjukvården. Strategiska satsningar får inte skapa självstyrande affärssegment utan insyn från det akademiska kollegiet: Spridandet av vetenskaplig insikt till sjukvård och allmänhet är viktigare än en brutal elitism.

Granskning, tvivel och omprövning är grundstenar för forskningen. Macchiariniskandalen och liknande händelser är ett symptom på att granskningskulturen bland Sveriges forskare håller på att förvittra. I stället för att i skandalernas spår leta syndabockar, eller införa fler byråkratiska regleringar, måste vi bort från linjetänkandet och införa styrsystem och attityder som gynnar den akademiska andan och gör det naturligt att granska, fundera och diskutera vid de medicinska fakulteterna.

Per Aspenberg
Professor i ortopedi, Linköpings universitet

8 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Stefan Eriksson

    Tack Per för en insiktsfull artikel!

    2016.06.10

  • Stefan Lohmander

    Tack Per, rätt tänkt och väl skrivet!

    2016.06.10

  • Helena Hemmingsson

    Tack, hoppas många läser ditt inlägg.

    2016.06.10

  • Erica Righard

    Tack för detta välformulerade inlägg i diskussionen!

    2016.06.10

  • Sebastian Diehl

    Kan bara hålla med och hoppas på att många läser din artikel. Jag har på senare år börjat tvivla på att det är bra om jag fortsätter 'lura in' unga människor (doktorander) i att fortsätta med en forskarkarriär. Djupt och kritiskt tänkande belönas allt mindre i en extremt output orienterad forskningsmiljö.

    2016.06.11

  • Imre Pázsit

    Man håller med allt som skrivs här, tyvärr, inklusive fördelarna med att kunna charma rektorn. Som huvudredaktör till en internationell tidskrift kan jag också bekräfta att det finns en tydlig trend till att alla vill bara publicera men ingen som vill granska andras manuskript.

    2016.06.12

  • David Ludvigsson

    Vältänkt om behovet att granska vetenskap. En väg att gå kunde vara att universiteten lokalt anger granskningsuppdrag som en väsentlig merit när lönen ska sättas. Naturligtvis ett trubbigt instrument men om en överenskommelse sker om detta lokalt eller nationellt kanske det åtminstone kan bidra något.

    2016.06.16

  • Henning Johansson

    Aspenberg har i stort begränsat kritiken till den medicinska fakulteten. Att jag kan hålla med i kritiken bygger emellertid och tyvärr på liknande erfarenheter även från andra fakultetsområden.

    2016.10.29