Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Universitetens granskningskultur vittrar sönder

Forskningspolitiken har skapat en kultur där vetenskapliga artiklar hetsas fram i jakten på bibliometriska mätetal. Det har lett till ett minskande utrymme för sådant som granskning, tvivel och omprövning i forskningen. Det menar Per Aspenberg, professor i ortopedi vid Linköpings universitet.

De senaste åren har vi i Sverige haft flera fall där externrekryterade medicinska forskare anställts sedan några enstaka artiklar i högrankade vetenskapliga tidskrifter gett dem internationell stjärnstatus, företrädelsevis inom överhettade områden såsom ”tissue engineering” och transplantation. Rekryteringarna har lett till forskningsfusk. De verkar ha skett utanför vanliga rutiner, på direkta initiativ från högsta universitetsledningen, och har ansetts vara av strategisk betydelse. Fallet i Stockholm är mest känt, men inte unikt: Liknande affärer har förekommit i Linköping och Göteborg. ”Stjärnforskarna” lovade guld och gröna skogar. Forskarkollegorna inom fakulteten insåg dock snart att den nyetablerade forskningen inte höll den kvalitet som utlovats. Dessutom har patienter utsatts för risker och värre.

I korridorer och runt kaffebord har kollegorna talat om dessa rekryteringar som felsatsningar, och man har upprörts över att pengar tilldelats så föga lovande projekt. Visselblåsare har inte saknats. I Stockholmsfallet behövde man inte vara forskare för att inse att planerna var överoptimistiska: På KI:s hemsida sa man sig ha för avsikt att tillverka njure och hjärna (!) på liknande sätt som luftstrupar.

Hur kunde de medicinska fakulteterna vara så lättlurade? De utredningar som nu pågår verkar i oroande utsträckning handla om att hitta administrativa felgrepp. Jag menar att man snarare bör fundera över vilka grundläggande förutsättningar som skapat möjligheter för oseriösa forskare att nästla sig in i verksamheten.

Drivkraften för många forskare är prestige, och det är en bra drivkraft, men vad som ger prestige bestäms av forskningspolitiken. I den bästa av världar vore insiktsfulla kollegors gillande nickar det bästa tecknet på prestige en forskare kunde önska sig; att ha skapat ökad förståelse av ett intressant ämne.

Statsmakten har emellertid en annan vetenskapssyn: Forskarens mål ska vara mätbara, helst i kronor och ören, eller åtminstone i de vetenskapliga tidskrifternas hackordning. Konkurrens betonas framför samarbete, när varje forskare hela tiden ska tävla med korridorgrannarna om pengar för att kunna fortsätta nästa år. I en miljö där man sprider osäkerhet och hetsar fram artiklar i snabbast möjliga takt finns det ingen tid att i lugn och ro granska andras ansökningar. Om en charlatan dyker upp och charmar rektorn, vem har då något att vinna på att verkligen läsa igenom vad han skrivit, för att eventuellt meddela rektorn att han misstagit sig?

Granskningsarbete i vetenskapen är hedersuppdrag. Om den prestige som ligger i att vara granskare blir betydelselös i jämförelse med förvärvade anslag eller massmedial uppmärksamhet, så får universiteten de granskningsutlåtanden de förtjänar. Ingen vill sätta av tid till hedersuppdrag om det fördröjer arbetet med de egna artiklar som behövs i konkurrensen.

Jakten på bibliometriska mätetal och externa medel får inte tillåtas fördärva fakulteterna. Fördelningsalgoritmen för de statliga forskningsanslagen bör ses över. Internationella rankinglistor ska inte ha större betydelse än förmågan att sprida ett vetenskapligt förhållningssätt till sjukvården. Strategiska satsningar får inte skapa självstyrande affärssegment utan insyn från det akademiska kollegiet: Spridandet av vetenskaplig insikt till sjukvård och allmänhet är viktigare än en brutal elitism.

Granskning, tvivel och omprövning är grundstenar för forskningen. Macchiariniskandalen och liknande händelser är ett symptom på att granskningskulturen bland Sveriges forskare håller på att förvittra. I stället för att i skandalernas spår leta syndabockar, eller införa fler byråkratiska regleringar, måste vi bort från linjetänkandet och införa styrsystem och attityder som gynnar den akademiska andan och gör det naturligt att granska, fundera och diskutera vid de medicinska fakulteterna.

Per Aspenberg
Professor i ortopedi, Linköpings universitet

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats., Facebook Länk till annan webbplats. och X. Länk till annan webbplats.

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Debatt 2 december 2024

Fackförbundet ST

Regeringen har aviserat en stor satsning på forskning. Detaljerna kommer inom kort i forsknings- och innovationspropositionen, men en sak står klar redan nu: satsningen innebär att...

Debatt 26 november 2024

Lucas Pettersson

Beviljandegraden för ekonomiämnena är generellt inte lägre än genomsnittet inom humaniora och samhällsvetenskap. Och att jämföra betyg mellan olika beredningsgrupper är vanskligt: ...

Debatt 20 november 2024

Ulrika Wallén, Svenskt Näringsliv

Dagens system för att finansiera högre utbildning har mer än 30 år på nacken. Nu ska resurstilldelningen reformeras och Svenskt Näringsliv har fem förslag till regeringen på hur de...