Replik: Vi måste begränsa vår bekvämlighet

Jag håller med David van der Spoel i Curie (Universiteten måste upp till bevis om klimatmålen Länk till annan webbplats.) om att vi omgående måste göra allt vi kan för att nå klimatmålen. Vi måste göra det i egenskap av universitetsanställda, i egenskap av medborgare, och i egenskap av konsumenter.

Som universitetsanställda måste vi kräva att arbetsgivarna upphandlar reseföretag som erbjuder goda möjligheter att resa med eldrivna (inte dieseldrivna) tåg till de konferenser som är oumbärliga.

Som medborgare måste vi ställa krav på politiska förändringar av hur olika typer av resande beskattas och därmed prissätts. Det får inte vara dramatiskt billigare att flyga än att välja tåg.

Men för att detta krav ska vara trovärdigt måste vi som individer vara beredda på olika begränsningar i vår bekvämlighet. Vi kan på eget initiativ ransonera vårt flygande och på så vis utöva konsumentmakt. En kollega imponerade på mig när hon berättade att hon bestämt sig för att varje år inte flyga mer än två gånger privat och två gånger i tjänsten. Nu försöker jag själv följa samma princip.

Det kostar på eftersom jag har en nära familjemedlem som bor i ett land som det är svårt att åka tåg till. Men som historiker vet jag att ransonering av det vi uppfattar som gott genom tiderna har varit regel snarare än undantag.

Sedan medeltiden har det i Sverige funnits bestämmelser som syftat till att ransonera det man uppfattat som ändliga resurser. De har ofta byggt på tanken att folk haft rätt att förse sig med resurser (till exempel ved) för husbehov men däremot inte för att sälja vidare med vinstsyfte. Sådana bestämmelser vittnar om en lång tradition av omsorg om resurser som vi kan välja att knyta an till.

Maria Ågren
professor i historia, Uppsala universitet