2013-09-17 Claes Dahlgren, professor i medicinsk mikrobiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet

Tveksamma elitsatsningar vid Vetenskapsrådet?

Är det möjligt att på ett trovärdigt sätt kora Sveriges tio mest framstående forskare respektive de nitton som är mest lovande? Och är det verkligen elitsatsningar av detta slag som behövs idag för att säkra kreativ och nyskapande forskning vid våra lärosäten? Claes Dahlgren, professor vid Sahlgrenska akademin, ifrågasätter om Vetenskapsrådets nya elitsatsningar kommer att göra skillnad.  

Claes Dahlgren
Foto: Göteborgs universitet

Som ett led i ett uppdrag från regeringen (Regeringsbeslut U2013/1699F), sjösätter Vetenskapsrådet nu två nya program riktade till svensk forsknings absoluta crème de la crème. De tio mest framstående etablerade forskarna alla kategorier ska koras tillsammans med de nitton främsta i åldersspannet 35–45 år (6–12 år efter disputation).

Men är det verkligen möjligt att gå i land med detta på ett trovärdigt sätt? Tanken med den bedömningsmodell som Vetenskapsrådet använder sig av – peer review – är att specialister inom det forskningsfält ansökan behandlar ska stå för granskningen. De två nya programmen inbjuder forskare från alla discipliner, vilket innebär att ansökningar kan röra så skilda områden som sjukdomar i rörelseorganen, datavetenskap, rymdfysik, sociologi och språkvetenskap.

Jag tror att det exceptionellt goda rykte som prioriteringsarbetet inom Vetenskapsrådet länge har haft beror på att man (till skillnad från många andra anslagsbeviljande instanser) tillämpat principen att låta ansökningar bedömas av personer med någorlunda specialkunskap inom det ämne ansökan gäller. Det finns i realiteten ingen möjlighet att använda peer review som bas för korandet av Sveriges forskningselit. Därför inför Vetenskapsrådet nu en ny beredningsorganisation för dessa bedömningar.

Liknar ett jippo

I steg ett gäller det att sålla bort de katter som absolut inte hör hemma bland hermelinerna. Bedömningen behandlar den sökandes kompetens och utförs av de befintliga ämnesråden (eller motsvarande). De ansökningar som går vidare granskas av sakkunniga bedömare (”peers”), och respektive ämnesråd ska utse tre ”peers” per ansökan. Här finns möjlighet att i valet av granskare leva upp till principen om ämneskompetens, men här stöter ledamöterna också på ett moment 22. Eftersom varje granskare bara kommer att läsa en ansökan går det inte att använda de sakkunnigas bedömningar för en rangordning. En grundbult i peer review är att samma ”peers” måste läsa de ansökningar som ska rangordnas. Men att hitta ”peers” som har så bred kompetens att han/hon kan bedöma ansökningar till exempel inom hela det medicinska området eller inom hela området naturvetenskap och teknik är naturligtvis inte möjligt.

Steg tre i beredningen är att respektive ämnesråd med utgångspunkt från de tre sakkunnigas synpunkter föreslår att ansökan ska beviljas eller avslås. Hela förfarandet är helt absurt. Tänk tanken att tvingas utse vem som är bäst genom att läsa tre recensioner/referat från en rugbymatch respektive en Pecha Kucha presentation. Ämnesrådens medlemmar borde säga ifrån och inte delta i detta som till sin karaktär mer liknar ett jippo än ett seriöst arbete för att fördela forskningsanslag.

Det är inte heller slut här. Beslutet om vilka personer som ska koras till Sveriges bästa forskare i elit- respektive juniorklassen ska fattas i ett fjärde steg av generaldirektören själv. Även om ansökningarna har rangordnats inbördes av de olika ämnesråden är det svårt att förstå vilka kriterier generaldirektören kommer att använda för sin prioritering. Att jämföra äpplen och päron får nog i detta sammanhang betraktas som en baggis.

Ge ordentliga forskningsresurser till de anställda

Dessa två nya elitprogram väcker också frågor om Vetenskapsrådets syn på utvecklingen vid våra universitet.

För det stora flertalet forskare är regeln att den som får en ny tjänst inte får några resurser alls för att bedriva den forskning han eller hon är anställd för att utföra. Det finns kanske inte ens pengar att betala hyran för de lokaler som är nödvändiga eller för inköp av skrivbord, och det är inte säkert att lönen är fullt betald. De resurser som behövs för att bedriva forskning måste forskaren ansöka om från någon extern finansiär eller från en universitetsgemensam pott.

Vill man satsa på att återupprätta kvalitet i forskningen måste man se till att det åter blir självklart att en ordentlig forskningsresurs följer med anställningen som forskare.

Syftet med Vetenskapsrådets ena elitprogram är att skapa förutsättningar för de tio mest framstående seniora forskarna i Sverige att under tio år bedriva långsiktig forskning med stor potential och stort risktagande. Helt klart är att den finansiella bas som är förutsättningen för att bedriva framgångsrik forskning vid landets universitet inte längre finns, men är det så illa att inte ens de tio främsta forskarna har resurser för sin verksamhet? Tillåt mig tvivla. Dessutom: att tro att man kan åtgärda systemfelet i svensk forskningsfinansiering genom att ge landets tio främsta forskare mer pengar är ett illusionsnummer i den högre skolan.

Satsningen gör ingen skillnad för de unga

Så har vi satsningen gentemot de nitton främsta unga forskarna i Sverige. Den motiveras med att ”Tydliga karriärvägar, ökade möjligheter till en långvarig anställning samt långsiktig finansiering är förutsättningar för att yngre forskare ska fortsätta en akademisk karriär.”

Hur ser då verkligheten ut för de lovande unga forskarna idag? Utbildningssverige har genomgått en kraftig expansion utan en motsvarande resursförstärkning och antalet rekryteringstjänster har varit ytterst litet. De flesta unga har antingen osäkra tidsbegränsade anställningar eller tillsvidareanställningar som inte genomgått den rekryteringsprocess och den kvalitetskontroll som är ett måste. Det här påverkar forskargruppernas arbetssituation och de anställdas engagemang – och forskningens kvalitet.

Om Vetenskapsrådets bild är riktig, att landets absolut främsta unga forskare delar denna osäkra tillvaro, så visar detta att universiteten inte klarar en av sina viktigaste uppgifter– att rekrytera nästa generation framgångsrika forskare. Det är också klart att Vetenskapsrådets satsning, att ge nitton unga forskare mer pengar för sin forskning, inte kommer att göra någon skillnad vare sig för de mest lovande eller för det stora flertalet unga universitetsforskarna. Det krävs helt andra åtgärder för att ändra universitetens anställningspolicy.

Claes Dahlgren
Professor i medicinsk mikrobiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet