Ta upp riskerna med fältarbete på forskarutbildningen

För det mesta innebär forskning någon sorts kontakt med levande människor. I mina egna discipliner – antropologi och etnologi – är det vanligt med fältarbete där forskaren fördjupar sig i det dagliga livet i ett samhälle eller en grupp. Utöver observation, innefattar forskningen intervjuer, enkäter och andra typer av interaktion med människor, både online och på plats. Det är väl känt att fältarbete av det här slaget kan vara riskabelt. Inte minst om det sker i miljöer som präglas av politiskt våld, kränkningar av mänskliga rättigheter, konflikter och fattigdom (1). Riskerna kan innebära inte bara fysiskt våld, utan även att forskaren påverkas känslomässigt av att möta och intervjua traumatiserade människor.

Det finns en förväntan att man ska trivas med utmaningarna på fältet – ju svårare fältarbetet är, desto ”bättre” är forskaren.

Risker med fältarbete förekommer inom många discipliner. Arkeologer kan ibland arbeta på utgrävningsplatser i länder präglade av konflikter och instabilitet. Studenter inom medicin eller folkhälsa kan vara verksamma på kliniker i konfliktdrabbade länder eller arbeta med marginaliserade grupper, ibland under otrygga förhållanden. Forskning inom discipliner som biologi eller ekologi kan innebära långa perioder i avlägsna och svårtillgängliga områden. Fältarbetets utmaningar och risker kan variera, men är ofta knutna till olika identitetsmarkörer så som kön, ras, etnicitet och klass (2).

Trots att riskerna med fältarbete är välkända, diskuteras dessa sällan i forskarutbildningen. Inom till exempel antropologi, ses fältarbetet och dess utmaningar rent av som en initiationsrit genom vilken någon ”blir” antropolog. Det finns en förväntan att man ska trivas med utmaningarna på fältet – ju svårare fältarbetet är, desto ”bättre” är forskaren. En lika outtalad förväntan är att inte tala om sin sårbarhet, oro eller traumatiska upplevelser i fält. (2)

Det räcker inte att ta itu med uppkomna situationer på ad-hoc-basis.

Våren 2024 intervjuade jag nio kollegor som hade erfarenhet av risk, säkerhet och fältarbete. Intervjuerna ingick i en pedagogisk kurs vid Lunds universitet. Samtalen var givande och mynnade ut i förslag på hur risk och säkerhet ska hanteras inom forskarutbildning. Även om projektet gällde doktorander är rekommendationerna lika giltiga för forskare i allmänhet.

Risk och säkerhet bör behandlas uttryckligen i forskarutbildningen, inte enbart dyka upp ”i lågmälda samtal och smärtsamma förtroenden tillsammans med kollegor, vänner, familj och studenter” (2). Dessa viktiga frågor kan integreras i befintliga doktorandkurser om metoder eller etik. De kan med fördel även ligga till grund för en ny kurs som ger möjlighet att reflektera över eventuella risker förenade med fältstudier. Kursen kan också innefatta medieutbildning – så att doktoranderna blir förberedda på de utmaningar som följer med att redovisa forskning offentligt. En sådan kurs skulle också kunna ge utrymme för bredare diskussioner om metodik, god forskningssed och etik, inklusive hur vi balanserar risker och möjligheter i forskningen.

Universiteten bör ta ansvar genom att ha tydliga och tillgängliga riktlinjer och system för att förebygga och hantera säkerhetsproblem som berör doktorander och även disputerade forskare. Det räcker inte att ta itu med uppkomna situationer på ad-hoc-basis. En strategi är att ta in extern expertis för att göra en risk- och konsekvensbedömning om så behövs. Universiteten ska också erbjuda terapi, rådgivning eller andra redskap för att följa upp och bearbeta händelser. Institutioner och fakulteter bör vara generösa med att ge doktorander extra tid och stöd om forskningen försenas avsevärt i samband med riskabla fältarbeten eller om det i slutändan blir nödvändigt att välja ett nytt ämne.

Ingen ska känna sig tvingad till att stanna kvar på en farlig fältarbetsplats på grund av rädsla för att förlora finansiering

Även forskningsfinansiärer bör ta ansvar. Många doktorander finansieras av externa forskningsbidrag, som ofta formellt innehas av deras handledare som själva kan ha en otrygg anställning. Forskningsfinansiärer bör ha förståelse för oförutsedda utmaningar, inte minst eftersom säkerhetsläget på en fältarbetsplats snabbt kan förändras. Många finansiärer erbjöd förlängningar på grund av Covid-19-pandemin. De bör även nu vara tydliga med att bevilja förlängningar eller tillåta avvikelser från forskningsplanen vid säkerhetsproblem. Ingen ska känna sig tvingad till att stanna kvar på en farlig fältarbetsplats på grund av rädsla för att förlora finansiering eller för att inte ”producera” den forskning de lovat.

Samhället behöver forskning om svåra ämnen som politik, våld, fattigdom och mänskliga rättigheter. Ingen vill självcensurera genom att undvika att forska om vissa ämnen på grund av riskerna som följer med. Samtidigt behöver såväl doktorander som etablerade forskare stöd att utföra ett sådan forskningsarbete under trygga förutsättningar.

Rachel Irwin, docent i etnologi, Lunds universitet

1. Ryliko-Bauer, B, Whiteford, L, Farmer, P (eds.) Global Health in Times of Violence. Santa Fe: School for Advanced Research Press; 2009 Länk till annan webbplats..
2. Douglas-Jones, R, Mathur, N, Trundle, C, Vaeau, T. Trial by fire: Trauma, vulnerability and the heroics of fieldwork. Commoning Ethnography. 2020; 3 (1): 91–116 Länk till annan webbplats..