Sverige går miste om banbrytande forskning vid ESS

Vid Europeiska spallationskällan (ESS), som är under uppbyggnad i Lund, har helt nyligen hundra miljarder protoner accelererat genom den 400 meter långa proton-acceleratorn. Det är ett viktigt steg på vägen mot målet att inom några år accelerera tio miljoner miljarder protoner per sekund – mer än vad någon annan existerande eller planerad accelerator i världen kommer kunna åstadkomma.

När dessa protoner träffar strålmålets atomkärnor skapas ett flöde av neutroner, som ger möjlighet att undersöka atomstrukturen hos levande celler, elektroniska komponenter, nya läkemedel, nya konstruktionsmaterial etc. Tillämpningarna är många och av stort intresse både ur nyttosynpunkt och ur ett grundvetenskapligt perspektiv.

Den vetenskapliga potentialen hos ESS-laboratoriet är världsunik inom forskningen på såväl atomnivå som partikelnivå.

Redan när beslutet om uppförandet av ESS-anläggningen i Sverige togs stod det klart att användningen av det intensiva flödet av neutroner – samt av neutriner som också skapas i protoners kollisioner med atomkärnor – skulle ge upphov till unika möjligheter för forskning vid ESS även inom grundläggande partikelfysik. Det intensiva flödet av neutroner och neutriner gör det möjligt att undersöka mycket sällsynta partikelreaktioner, bland annat för att besvara frågan om hur materian uppstod i världsrymden efter big bang.

Den vetenskapliga potentialen hos ESS-laboratoriet är världsunik inom forskningen på såväl atomnivå som partikelnivå. Sverige är inte bara värdland för denna internationella forskningsinfrastruktur utan också finansiär av så mycket som 35 procent av dess uppbyggnadskostnader. Men de myndigheter som ska stödja det svenska nyttjandet av ESS gör idag inte tillräckligt. Inget av de 15 första instrumenten för mätningar av olika typer av material leds av en svensk forskargrupp. Och inget av de förslag som framförts för att dra nytta av det intensiva flödet av neutriner har stöd av svenska myndigheter.

Det kanske finns politiska och ekonomiska ursäkter för detta – som att Sverige betalar så mycket som 35 procent av uppbyggnadskostnaden för ESS och att detta gör det svårt att avsätta medel för att finansiera även nyttjandet av anläggningen. Men detta tyder i så fall på en brist i avvägningen av hur Sverige ska ta till vara den unika forskningspotential ESS har, särskilt när det gäller grundläggande partikelfysik.

Men de myndigheter som ska stödja det svenska nyttjandet av ESS gör idag inte tillräckligt.

Vi anser att det finns generella brister i systemet för hur statens forskningsmedel används för planering, utveckling och användning av forskningsinfrastruktur. Dessa leder till att Sverige går miste om möjligheter att utnyttja den höga vetenskaplig potentialen hos de storskaliga forskningsinfrastrukturerna med långa tidshorisonter, såsom ESS och partikelfysiklaboratoriet CERN i Geneve.

I en debattartikel i Curie har Richard Brenner kritiserat den typ av behovsinventering av forskningsinfrastruktur som Vetenskapsrådet utför via rådet för forskningsinfrastrukturer (RFI). Han menade att hänsyn måste tas till de mycket stora skillnaderna mellan olika forskningsområden när det gäller tidsperspektiv och teknisk komplexitet hos de forskningsinfrastrukturer som behövs. Brenner föreslog också att en del av RFI:s och ämnesrådens medel ska användas för att utveckla ny forskningsinfrastruktur.

Debatt av Richard Brenner: Gör om finansieringen av forskningsinfrastruktur! (Curie).

Det nuvarande systemet för tilldelning av forskningsstöd ur Vetenskapsrådets statsanslag bygger på utlåtanden som anonyma sakkunniga gör om enskilda ansökningar. På basis av sakkunnigutlåtandena rangordnas sedan ansökningarna. Detta kan ses som ett rättvist system, men medför ett betydande mått av slumpmässighet, utspridning av resurser och brist på samlad vetenskaplig ledning och koordinering av de forskningsresurser som finns.

Systemet är rimligt för små forskningsprojekt med kort tidshorisont om 3-4 år. Men det behöver kompletteras med ett system där en del av Vetenskapsrådets statsanslag används för att finansiera långsiktig strategisk vetenskaplig planering, prioritering och koordinering av större forskningsinfrastrukturprojekt, vilket kräver samarbete med andra länder.

Inget av de 15 första instrumenten för mätningar av olika typer av material leds av en svensk forskargrupp.

En sådan nyordning förutsätter dock tillkomsten av utvecklingslaboratorier vid lärosätena. I samarbete med industrin kan dessa utveckla de högteknologier som krävs för de nya instrument och acceleratorer som framtidens forskningsinfrastrukturer behöver. Ett förslag om Swedish National Accelerator and Instrumentation Laboratories med detta syfte har framförts av Richard Brenner.

I konkurrens med flera andra europeiska länder lyckades Sverige bli värdland för ESS. Det visar att svenska myndigheter, under rätta omständigheter, kan genomföra internationella satsningar på världsledande forskningsinfrastruktur i Sverige.

Men nu behöver vi också dra full nytta av de betydande svenska investeringar som redan gjorts på ESS. Det är hög tid att stödja och på längre sikt även vidareutveckla det svenska vetenskapliga nyttjandet av den betydande satsning på forskningsinfrastruktur som ESS är.

Peter Christiansen, professor i tungjonsfysik vid Lunds universitet
Tord Ekelöf, professor i elementarpartikelfysik vid Uppsala universitet
Tommy Ohlsson, professor i teoretisk fysik vid KTH