Släpp in de fria uppfinnarna – annars stannar Sverige

Sverige tappar fart. Vi lägger över 3,5 procent av BNP på forskning och utveckling – bland de högsta nivåerna i världen. Men vår förmåga att använda de resurserna på ett smart sätt – det som kallas total­faktor­produktivitet (TFP) – har dock inte ökat. Det är ett strukturellt problem, och produktivitets­kommissionen har en tuff uppgift framför sig. Fakta talar sitt tydliga språk. Öppna data, 40 års tillväxtstatistik och insikter från OECD, SCB och EU-kommissionen visar på ett tydligt mönster. Utvecklingen går åt fel håll.

Vad orsakar då Sveriges TFP-fall? När jag ställde frågan till ChatGPT kom svaret i form av en ”radarplot”. En sådan visar aktörers styrkor eller svagheter jämfört med en tänkt maximal potential. Sverige har som land bra utbildning, goda institutioner och höga forskningsanslag – men också svagheter som är tydliga: låg teknikspridning, svag kommersialisering och en struktur som exkluderar radikala idéer.

Problemet är inte att vi saknar resurser. Problemet är att vi använder dem för snävt. Enligt SCB och OECD koncentreras nästan all FoU-finansiering till universitet och etablerade företag där förbättringarna snarare sker i små steg än genom omvälvande uppfinningar.

Problemet är inte att vi saknar resurser. Problemet är att vi använder dem för snävt.

Radikala idéer – de som verkligen förändrar produktivitet och skapar nya industrier – kommer ofta från oväntat håll. De kräver ofta naivitet, envishet och ett visst mått av dumdristighet. Egenskaper som sällan belönas i det offentliga FoU-systemet.

När jag jämförde jämlikhetssiffror, skattekvoter och tillväxtdata fann jag att Sverige ligger inom det optimala intervallet för inkomstfördelning – men vi är ett extremt ojämlikt land när det gäller förmögenhet. Den ojämna förmögenhetsfördelningen ligger på en nivå som historiskt har förknippats med stagnation. Ekonomisk makt koncentreras – och därmed trängs nya idéer ut.

Samtidigt pekar den senaste tillväxtforskningen från bland annat OECD och IMF på att FoU-effektivitet och teknikspridning nu är de viktigaste faktorerna för TFP. Sverige ligger dåligt till på båda.

Radikala idéer – de som verkligen förändrar produktivitet och skapar nya industrier – kommer ofta från oväntat håll.

Jag menar att den svenska innovationsmodellen saknar något väsentligt. Vi har byggt ett sofistikerat system enligt den så kallade Triple Helix-modellen – ett samspel mellan stat, akademi och näringsliv – men vi har samtidigt stängt ute en fjärde aktör: den fria, oberoende innovatören.

Jag föreslår därför att Sverige uppdaterar sin Triple Helix-modell till en Quadruple Helix – där fria innovatörer får en erkänd roll. De bidrar med något som systemet saknar:

Låt oss införa ett statligt innovationslyft – en särskild satsning på 2 miljarder kronor per år öronmärkt för fristående uppfinnare. Små bidrag (max 500 000 kronor) för att testa, misslyckas, lyckas och avbryta. Komplettera med regionala testbäddar, stipendier för unga innovatörer och ett nationellt patentstödprogram.

Vi ger redan miljarder till institutionella FoU-aktörer. Nu är det dags att också ge några miljoner till människorna som inte passar in – men som ofta är de som förändrar allt.

Jan-Erik Nowacki, Svenska Uppfinnareföreningen