Skydda klimatforskare från hot och trakasserier

Förnekelse av vetenskaplig kunskap förekommer i alla länder, också i kunskapsnationen Sverige. Vacciners positiva effekter och de negativa konsekvenserna av klimatförändringarna ifrågasätts ofta idag, men vissa fortsätter även att förneka förintelsen. I klimatfrågan är det inte bara problembilden som förnekas; också motåtgärder beskrivs som grundlösa. Det är också välkänt att inte bara forskningsresultat kritiseras, även forskare utsätts för osaklig kritik.

Forskningen har sedan länge kartlagt vetenskapsförnekelse och vad den beror på. Bland orsakerna finns förträngningsmekanismer och konspirationsteorier, liksom ogenomtänkt medial rapportering och orkestrerade kampanjer. Populistiskt politiskt ledarskap är också en del av förklaringen.

Vi har nyligen granskat denna problematik i relation till naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och tvärvetenskaplig klimatforskning. I en ny studie som vi redovisar i Kungl. Vetenskapsakademiens tidskrift Ambio (1) har vi intervjuat 30 svenska forskare som på senare år fått stora bidrag för klimatforskning av forskningsråd och stiftelser.

Forskarna berättar att deras – och kollegornas – arbete ofta misstolkas medvetet, och att resultat förvrängs och används i politiska syften.

Studien visar att klimatforskare ofta möter hot och trakasserier. Forskarna berättar att deras – och kollegornas – arbete ofta misstolkas medvetet, och att resultat förvrängs och används i politiska syften. Forskarna upplever sig verka i ett antagonistiskt klimat. Deras trovärdighet och arbete ifrågasätts på helt andra grunder och i helt andra former än vid normal kritisk vetenskaplig granskning.

Som en följd undviker många forskare att delta i offentliga tillställningar. Sociala och andra medier överges. Vi konstaterar ett stort mått av självcensur och minskade möjligheter att informera och påverka samhällsdebatten. Av rädsla för att bli angripna i offentligheten undviker forskare också att publicera resultat – och ibland till och med att undersöka vissa frågor. I några fall förekommer direkta hot. Kvinnor och yngre forskare är mer utsatta.

Men när vi frågar forskarna om de upplever stöd från sina arbetsgivare är resultatet nedslående.

Alla lärosäten har ett ansvar att skydda sina anställda. Det handlar inte bara om att tillhandahålla fysiskt skydd utan också om att skapa miljöer där forskare kan arbeta och kommunicera utan rädsla för hot och trakasserier. Men när vi frågar forskarna om de upplever stöd från sina arbetsgivare är resultatet nedslående. Det saknas ofta resurser och annat stöd. Så länge det inte rör sig om allvarliga personhot får problemen begränsad uppmärksamhet.

Det är dags att lärosäten och forskningsorgan tar sig an denna problematik. Det finns behov av mer omfattande kartläggningar än vår studie, men att sätta in stödåtgärder är långt viktigare.

Det kan handla om att erbjuda utbildning för forskare, inte minst för doktorander, med fokus på kommunikation och strategier för att förebygga och hantera vetenskapsförnekelse. En aspekt av detta är att lyssna på invändningar. Olika målgrupper behöver mötas utifrån sina respektive förutsättningar och forskare bör i ökad grad engagera sig i processer för ett ömsesidigt respektfullt samskapande av kunskap.

Av rädsla för att bli angripna i offentligheten undviker forskare också att publicera resultat – och ibland till och med att undersöka vissa frågor.

Men resurser måste också avsättas centralt på lärosäten för att hantera desinformation och ge stöd när forskare utsätts. Det behövs riktlinjer och i vissa fall även juridiskt stöd. På stora universitet kan det även finnas behov av resurser inom fakulteter och på institutionell nivå.

Alla lärosäten behöver dessutom sjösätta kraftfulla kommunikationsstrategier för att motverka vetenskapsförnekelse i samhället. Viktigast är att förebygga desinformation och att verka för en kultur där forskning och forskare respekteras, och där det är accepterat att delta i offentlig debatt.

Vittnesmålen om att politiker och journalister utsätts för hat och hot är många, men det gäller även forskare. Det är demokratiskt förkastligt och därför behöver forskare och lärosäten politiskt stöd.

Det är demokratiskt förkastligt och därför behöver forskare och lärosäten politiskt stöd.

Problemet har också en dagspolitisk dimension: Utan forskning skulle vi inget veta om vare sig problem eller lösningar i klimatfrågan. Därför måste politiska beslutsfattare ta den vetenskapliga kunskapen på större allvar, i både kommunikation och beslutsfattande.

När det gäller klimatfrågan behövs inte bara kraftfulla insatser för att stoppa klimatpåverkan, utan också ett långt mer gynnsamt klimat för klimatforskarna och deras arbete. Forskningsfinansiärer, lärosäten och politiker måste alla bidra.

Mikael Karlsson, docent miljövetenskap, Uppsala universitet
Laila Mendy, doktorand Naturresurser och hållbar utveckling, Uppsala universitet

1. Coping Länk till annan webbplats. with an antagonistic climate: Researchers' perspectives, Kungl. Vetenskapsakademiens tidskrift Ambio Länk till annan webbplats.