Självständighet – ny indikator för forskningskvalitet

Det finns ett drygt hundratal indikatorer för bedömning av forskningskvalitet. Det fattas dock en viktig aspekt: forskarens självständighet, något som torde utvecklas i den tidiga karriären – kanske under den första perioden efter avhandlingsarbetet.

Förmågan till självständighet handlar främst, men inte enbart, om oberoende i förhållande till handledaren, eftersom denne i de flesta fall är viktig för den unga forskarens utveckling. Därför har vi i en artikel i PLoS ONE* föreslagit en indikator för att bedöma sådan självständighet utifrån två punkter: (1) huruvida en forskare har utvecklat ett eget samarbetsnätverk och (2) huruvida en forskare har etablerat ett tematiskt oberoende. Dessa två aspekter kan förhållandevis lätt mätas med hjälp av bibliometriska data.

Eftersom vetenskapen utvecklas genom nya idéer finns det ett stort behov av självständiga forskare som utmanar de befintliga åsikterna och öppnar nya forskningslinjer. Detta oberoende betyder att man bryter med befintliga tankerutiner och försöker åstadkomma något genuint nytt. För att bli befordrad eller för att få prestigefyllda forskningsanslag, borde man kunna visa upp åtminstone tendenser till en sådan självständighet.

Förväntan är alltså att en forskare ska kunna formulera egna, oberoende och lovande forskningsfrågor. Men vid bedömningar hamnar såväl universitetens fakultetsorgan som forskningsrådens expertpaneler ofta i frågan: Har hen kommit på det här själv eller har det varit i säck innan det kom i påse?

Vi har föreslagit ett sätt att översätta begreppet självständighet i mätbara termer

Vi har föreslagit ett sätt att översätta begreppet självständighet i mätbara termer, för att undersöka om forskaren orienterar sig mot dels nya konstellationer av samarbeten, dels nya frågeställningar.

I det första fallet handlar det om att handledaren inte längre ska ha en central ställning i författarens samarbetsnätverk. Nya samarbeten och kombinationer av kunskap bör komma till stånd. I det senare fallet handlar det om att forskaren rör sig mot nya områden och andra frågor. Om institutionens kultur har varit fruktbar och om handledaren gjort ett gott arbete, är det lätt för den tidigare doktoranden att orientera sig mot andra områden och att ta sig an nya frågekomplex.

Hur forskare samarbetar är förhållandevis lätt att analysera och kvantifiera. Däremot är nya inriktningar något mera komplicerat och kräver mer avancerade metoder. Vårt förslag går ut på att klustra alla artiklar från den aktuella forskaren och dennes handledare. Klustringen visar olika forskningsinriktningar inom området och grupperar artiklarna som noder på en karta. Temaklustren kan sedan analyseras utifrån om det är a) handledarens artiklar, b) handledaren och forskaren och c) forskarens egna artiklar. Om man så vill kan man lägga till citeringsgrad på respektive kluster.

På det sättet går det att ta fram ett antal mått som relaterar till självständighet: Hur många artiklar har forskaren författat utan handledaren? Och hur stor andel av produktionen kommer från egna kluster/forskningsfronter?

Varför behövs denna indikator? Framförallt för att undvika skeva föreställningar, till exempel baserat på kön eller andra egenskaper. Korrigerande bibliometriska underlag kan fylla en viktig funktion genom att belysa självständighet på ett neutralt sätt.

Det här är förstås ett första förslag och vi förväntar oss att andra kan komma med konkurrerande eller kanske bättre förslag. En rad svårigheter vad gäller bedömning inom humaniora uppenbarar sig omedelbart och vi har inte något svar på den frågan. Publicerar man inte går det inte heller att göra bibliometri.

Vår förhoppning är att inom en snar framtid få möjlighet att göra undersökningar på större material med ansökningar om docentur till svenska docentkommittéer. Eller att analysera karriärsteget från postdoc till lektor. Frågan om självständighet är dessutom alltid aktuell i forskningsrådens expertpaneler. En fråga är om det går att via denna indikator förutsäga publiceringsframgång perioden efter docentkompetensen, karriärsteget eller det nya forskningsbidraget?

Vår artikel visar ett mera konstruktivt sätt att hantera de svagheter som finns i den bibliometriska verktygslådan. Istället för att vika ner sig inför kritiken är det bättre att ta itu med svagheterna och utveckla bättre mer robusta indikatorer.

Det absolut sämsta är att låta fördomar härja fritt inom docentkommittéerna. Unga forskare har rätt att bli bedömda med hjälp av de bästa metoderna.

Peter van den Besselaar, professor, Vrije Universiteit, Amsterdam

Ulf Sandström, docent, KTH, Stockholm

* Vetenskaplig artikel: Measuring researcher independence using bibliometric data: A proposal for a new performance indicator (tidskriften PLoS ONE) (English) Länk till annan webbplats.