Se upp för akademins dammsugarförsäljare

Du är en ung forskare som fått ditt första stora anslag. Du får ett telefonsamtal från ett företag som säger att de hört om din fantastiska forskning och de vill göra ett reportage om dig i deras flashiga publikation. Du blir smickrad, men efter en lång utläggning om hur bra detta är för dig och din forskning, visar det sig att du måste betala för äran att få skriva. En skyhög summa – som är ett rabatterat pris bara för dig.

De bedyrar att du kommer nå ut till både allmänhet och finansiärer i Europa. Detta kan vara avgörande för din karriär så du tänker ”tja, kanske värt att testa?” De pressar dig att tacka ja på telefon – det är bråttom för du har ju fått en bra deal och de har möten att gå på…

Välkommen till den akademiska världens ”Vanity Publishing”.

Här ger vi en inblick i vår egen forskarvardag tillsammans med akademins dammsugarförsäljare.

Lynn Kamerlin:

”För några år sedan ringde en person från Pan European Networks (PEN). Jag hade nyss fått ERC-bidrag och via smicker övertygade de mig att skriva en tvåsidorsartikel för bara 5 000 brittiska pund. När jag skrivit på kontraktet ringde de igen med ett nytt fantastisk erbjudande: jag kunde få vara på tidningens omslag, vilket normalt kostar över 10 000 pund, men jag kunde få det för 2 000 pund. De tryckte på så mycket att jag gick med på det för att bli lämnad ifred. Allt gick bra med artikeln (även om den var jättedyr), och de fick en fin ”testimony” från mig som de la upp på sin hemsida.

Men sedan… De började ringa mig om och om igen, för fler och dyrare publiceringar. Trots att jag sa ”nej, jag har inte råd”, fler gånger än jag kan räkna, fortsatte de sin aggressiva kampanj för att tvinga på mig fler ”erbjudanden” till astronomiska summor. De höll kvar mig på telefonen runt en timme varje gång. Till sist slutade jag svara – ändå försökte de ringa mig 20-30 gånger per dag under flera veckor. Fortfarande blir jag rädd när telefonen ringer och det är ett nummer jag inte känner igen.

Det svider att jag gav ett positivt omdöme som de nu kan använda för att lura in andra forskare med.”

Pernilla Wittung Stafshede:

”En person från PEN ringde nyligen och var exalterad över min forskning som passade perfekt in i nästa nummer av tidskriften. De hade pratat om mig på deras möte och bestämt att just jag blivit utvald att skriva de sista sidorna. Detta skulle ge mig exponering inför EU:s Horizon2020-utlysningar och öppna upp för europeiska kontakter. Jag kunde ju inte missa en sådan möjlighet, trots att det kostade 7 000 brittiska pund. Försäljaren fick mig att acceptera ”erbjudandet” via e-post medan vi samtalade, och ringde samtidigt upp sitt Brysselkontor med ”den goda nyheten” via en annan telefon, innan jag lagt på.

Veckan därpå ringde ny person från PEN och erbjöd sig att maximera min exponering – för bara 18 000 pund extra. Som tur var jobbade min man hemma och hörde samtalet. Han blev skeptisk och medan jag pratade hittade han en artikel på nätet, Dyrt med dålig populärvetenskap, som varnar just för den här typen av aggressiva säljsamtal. Jag sa då att jag ville fundera några timmar. Då blev PEN-mannen arg och fortsatte pressa mig tills jag bara lade på luren. Han ringde igen, flera gånger, och när jag till slut svarade fick jag ett nytt pris: 12 000 pund. Jag sa nej, men var tvungen att argumentera länge.

En vecka senare ringde en tredje person upp från PEN. Jag svarade inte, men han skickade då ett mejl med nytt specialerbjudande för 6 000 pund. När ringer de igen?”

Kanske hade vi otur. Men vi har hört samma sak för många gånger nu, särskilt från forskare med ERC-bidrag. Därför vill vi berätta. Mönstret är likadant varje gång: de ringer, vet tillräckligt om forskningen för att du ska känna dig utvald, de avvaktar med priset tills du redan är övertalad. De får dig att känna dig oerhört skyldig om du inte fullföljer. Accepterar du en gång trakasserar de dig igen och igen.

PEN verkar vara det mest aggressiva företaget just nu inom branschen ”dålig populärvetenskap” och snärjer både unga och etablerade forskare med smicker och list. Vi har nu pratat med flera andra forskare som har haft samma erfarenhet av PEN. Försäljarna tycks använda exakt samma manus för alla.

Precis som vid ”predatory publishing”*, oseriösa tidskrifter för forskningsresultat, finns det flera aktörer som jobbar med samma koncept när det gäller populärvetenskap.

Det är ett högt tryck på oss forskare att sprida vår forskning brett, så givetvis faller många för dessa erbjudanden – och blir av med skyhöga summor forskningsmedel på artiklar och webbtexter som ingen läser. Vårt råd – om någon ringer och vill att Du ska betala för att skriva i deras tidskrift: lägg på luren!

Pernilla Wittung Stafshede
Professor i biokemi, Chalmers tekniska högskola

Lynn Kamerlin
Professor i strukturbiologi, Uppsala universitet

Predatory open access publishing (Wikipedia) English) Länk till annan webbplats.