2018-02-14 Thomas Karlsohn, Magnus P. Ängsal och Marie Öhman, tankesmedjan Humtank

Sätt kraft bakom de vackra orden om humanioras betydelse

Pam Fredmans utredning om styrning av lärosäten förslår en gemensam pengapåse för utbildning och forskning. Det är bra, men ger ingen lösning på den strukturella snedfördelningen av utbildningsresurser till humaniora och samhällsvetenskap, skriver Humtank.

Thomas Karlsohn, Magnus P. Ängsal och Marie Öhman

För samhällets långsiktiga kunskapsförsörjning krävs framstående, livskraftig och spetsig humanistisk utbildning och forskning som också tar sig an samhälleliga utmaningar. Detta framhölls redan i 2016 års forskningspolitiska proposition Kunskap i samverkan. Därför är det mycket angeläget att dagens bristfälliga och i delar orättvisa resurstilldelningssystem nu ses över ordentligt i Pam Fredmans utredning om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (U 2017:05).

De preliminära idéer som ventilerades i promemorian efter årsskiftet väcker emellertid frågor. Bland annat föreslås att utbildning och forskning slås ihop till en pengapåse och att lärosätena själva får bestämma över fördelningen. I grunden är det en välkommen signal om att utbildning och forskning hör samman, särskilt i kombination med idén att höja basanslaget för forskning. Men för att stärka humanioras roll i ett nytt högskolepolitiskt landskap är det helt avgörande att omprioriteringar inte drabbar små ämnesmiljöer med problem att rekrytera stora studentgrupper. Sådana ämnen – ofta med sin utbildning koncentrerad till fristående kurs – finner vi inte sällan i humaniora. Samtidigt pläderar utredaren för en starkare central samordning. Här fordras högre ställda ambitioner om att stärka ekonomiskt sårbara miljöer.

Inget i promemorian tyder på att den strukturella snedfördelningen av utbildningsresurser – till nackdel för framför allt humaniora och samhällsvetenskap – ska angripas centralt.

Inget i promemorian tyder på att den strukturella snedfördelningen av utbildningsresurser – till nackdel för framför allt humaniora och samhällsvetenskap i förhållande till andra utbildningsområden – ska angripas centralt. Det är beklagligt och riskerar att cementera förhållanden som verkar hämmande på både forskning och utbildning. Istället är utgångspunkten att ”ansvaret för hur resurser fördelas mellan olika utbildningsområden ses som en lärosätesfråga.” (s. 20) Det kan ge positiva utfall för humaniora, men kan lika gärna innebära motsatsen. Frågan är alltså hur man med en ny resurstilldelning motverkar att humaniora hamnar i strykklass. Det är angeläget också i ljuset av att humaniora verkar under mycket olika villkor på olika lärosäten, beroende på deras storlek och ämnesmässiga profilering.

Vi delar annars promemorians bild av ett system som ”driver mot ett relativt likriktat utbildningsutbud, med utbildningar som kan bedrivas med ett stort antal studenter och hög genomströmning.” (s. 10) Pengatilldelning och uppföljning behöver bedrivas på ett mer långsiktigt sätt än vad som är fallet idag – inte bara, men också för humanioras skull. Vi är i likhet med utredaren bekymrade över att samverkan inte tillräckligt uppmuntras och värderas för lärares och forskares meritering. Vi välkomnar också utredningens emfas på akademiska kärnvärden. Dessa värden har alltför ofta förpassats till högtidstalen och festretoriken, men i en tid av tilltagande fientlighet mot centrala samhällsinstitutioner är det avgörande att den akademiska identiteten och integriteten står stark.

För att en ny ordning ska bli lyckosam krävs dels en medvetenhet om humanioras relevans för samhällets kunskapsförsörjning, dels insikter i humanioras ekonomiska villkor vid våra lärosäten. I ett nästa steg fordras väl genomtänkta och tydligt artikulerade idéer om hur humaniora kan stärkas inom ramen för en ny modell.

Nu finns en chans att sätta kraft bakom de vackra orden om humanioras betydelse. Ta den!

Thomas Karlsohn
Humtank, docent och universitetslektor i idéhistoria, Uppsala universitet,

Magnus P. Ängsal
Humtank, universitetslektor i tyska, Göteborgs universitet

Marie Öhman
Humtank, docent och universitetslektor i litteraturvetenskap, Mälardalens högskola

Läs mer i Curie:
Förslag: Så ska lärosätena styras