2018-06-13 Per Gyberg, docent och prefekt vid institutionen för tema, Linköpings universitet

Satsa hellre på forskningsmiljön än på individen

När instrumentalism och individualism tar för stor plats i akademin motverkas syftet. Per Gyberg, prefekt vid Linköpings universitet, beskriver styrning som leder till kunskapandets förfall. För hållbara, kreativa miljöer vill han se forskningsmedel till hela miljöer, inte bara individer.

Per Gyberg

Hur styrningen av akademiska miljöer bör se ut tycks inte ha några tydliga svar trots att miljöernas förutsättningar är helt avgörande för forskningens och utbildningens utveckling och framgång. De successiva problem som tros bli lösta med exempelvis nya anställningsordningar, utvärderingssystem eller, för den delen, nya mått för nyttiggörande tycks sakna helhetsperspektiv och en tydlig idé om vad som skapar kreativa miljöer trots de goda intentionerna. Även den pågående STRUT-utredningen är positiv och väldigt nödvändig men det saknas en tydligare analys kring själva kunskapandets förutsättningar.

Det är nog tydligt för varje person med chefsuppdrag inom ett svenskt lärosäte att det är ett antal krafter som påverkar styrningen av akademiska miljöer och som, när de tillämpas utan tanke, riskerar att vara hämmande för verksamheten. De riskerar att motverka kunskapandets själva kärna. Ur ett chefs- och ledarskapsperspektiv finns det mycket att önska vad det gäller insikten om dessa krafter och därmed också möjligheten att forma hållbara och kreativa forsknings- och undervisningsmiljöer.

Två krafter som tycks ha ett dominerande inflytande inom akademin är instrumentalismen och individualismen. Den första representerar en teknisk och byråkratisk rationalitet som eftersträvar ökad effektivitet. ”Den strömlinjeformar våra liv.”[1] Individualism, å sin sida, åsyftar här mekanismer som gynnar individers strävan att uppfylla egenintressen (såsom meriter, olika typer av prestationsmått, mm) och, framför allt, föreställningen att kunskapande och utveckling enbart sker på individnivå. Dessa krafter gör ofta ledarskapet svårt eftersom uppdraget som ledare inte bara handlar om att tillfredsställa byråkratin och att förverkliga individer utan om att skapa de bästa förutsättningarna för att få välfungerande och hållbara kreativa miljöer.

Svenska lärosäten har gått mot en allt tydligare linjeorganisation.

Svenska lärosäten har gått mot en allt tydligare linjeorganisation. Linjeorganisationens logik är oftast instrumentell enligt mål-medel-styrnings-principer samt regler för uppföljning. Den är byråkratins svar på effektivitet och ordning. Alla verksamhetens delar behöver  brytas ned i kontrollerbara delar, helst nyckeltal, så att principerna för den instrumentella logiken kan uppfyllas. Inom forskning ska verksamheten översättas till olika citeringsindex eller mått för nyttiggörande och inom undervisning och samverkan arbetas det febrilt med att hitta liknande sätt så att produktivitet och kvalitet kan göras om till jämförbara och kontrollerbara faktorer. Detta för att säkerställa att verksamheten bedrivs på det sätt som det är tänkt och med den kvalitet som krävs. Detsamma gäller till exempel arbetsmiljö, lika villkor och ekonomi. Den instrumentella logiken skapar nödvändiga förutsättningar för ordning och reda men när den tar över riskerar den att hämma det kreativa och det fria. Detta sker när instrumentaliteten tillåts definiera själva målet för verksamheten. Istället skapas alienation bland medarbetarna även om de flesta pliktskyldigt anpassar sig. Det som förloras är en tro på, eller lojalitet till, något slags gemensamt lokalt mål som speglar de anställdas motiv till att vara där de är liksom till verksamhetens behov snarare än individuell meritering.

Dessvärre är akademin också individualistisk ut i varje por. Kollektiva aktiviteter såsom seminarier eller lärarmöten riskerar hela tiden att upplevas som sänken om de inte ger en omedelbar effekt för den egna framgången. Det kollektiva riskerar ständigt att rationaliseras bort till förmån för individuellt förverkligande eftersom framgång mäts och belönas på individuell nivå. Det finns i detta en inbyggd mekanism av konkurrens mellan individer där meritering leder till resurser och makt vilket motverkar en mer verksamhetsorienterad lojalitet. Det måste också gå snabbt annars riskerar forskaren att halka efter. Detta tycks bygga på en föreställning om att det är bra med ”hungriga vargar” men förbiser att vargarna jagar sämre när de är ensamma och otrygga.

Den stora förloraren är inte bara verksamhetsperspektivet utan kanske framför allt kunskapandet i sig.

Den stora förloraren är inte bara verksamhetsperspektivet utan kanske framför allt kunskapandet i sig, eftersom kunskap är en social företeelse som stärks, fördjupas och förnyas i samtal och diskussioner och inte något som massproduceras på en enskild persons kammare.

Krafterna som här beskrivits med sina möjliga motpoler kan illustreras med en fyrfältare där varje fält beskriver en princip för organisering av, eller styrningsprincip för, den akademiska miljön: Instrumentalism versus lojalitet och individualism versus verksamhet. Varje hörn representerar en princip för styrning inom akademin. Fokus på lojalitet-individualism riskerar att skapa nepotistiska miljöer där personer med resurser gynnar sina egna, till exempel ”professorsvälde”. I fältet individualism-instrumentalism råder låg samhörighet mellan individerna. Organisationen blir en plattform för individers förverkligande. Detta resulterar i vad som brukar benämnas ”forskarhotell”. Det tredje fältet, verksamhet-instrumentalism, definieras av en rent administrativ styrningsprincip. Verksamheten styrs av den duktige byråkraten och de nyckeltal som ställts upp. Det sista fältet, verksamhet-lojalitet, innebär styrning kring en gemensam idé om verksamhetens syfte. Gemenskapen skapar trygghet och lojalitet till verksamheten som ger en bättre grogrund för kreativitet. Istället för misstänksamhet och missunnsamhet är styrningsprincipen att arbeta för målet med verksamheten och på så sätt skapas mer kreativa miljöer.[2]

Den instrumentella logiken, som ofta sammanfaller med linjens logik, är i hög grad nödvändig för att motverka till exempel nepotism. Problemet uppstår dock när denna logik tillåts definiera själva målet med verksamheten. När den tillåts ta över kan den lätt upplevas verklighetsfrånvänd – speciellt där det finns en stark individualistisk tradition.

Även om tydlighet är bra så är ”administrativ styrning”, eller chefen som administratör, på liknande sätt problematisk eftersom styrning enligt instrumentella mål sällan sammanfaller med medarbetarnas drivkrafter och syften. Istället blir de lätt ett hot och en stress. Samtidigt blir ofta nyckeltalen styrande för verksamheten av det enkla skälet att det är nyckeltalsuppfyllelsen som räknas och inte allt det som inte ryms inom måttenhetens hårda destillat. Det riskerar att leda till en stark urholkning av kärnverksamheternas innehåll.

I strukturer och traditioner med kollegialt ledarskap, personbundna medel, otydliga relationer mellan kollegiala organ och linjen liksom olika regelverk som inte tar hänsyn till varandra riskerar individualismen och instrumentalismen att få allt för stort inflytande. De tycks dessutom samverka på ett mycket olyckligt sätt eftersom tillståndet tycks premiera viss typ av forskning och, möjligen, viss typ av forskare. Kortsiktigt kan det säkert se ut som en framgångsfaktor – eftersom det är pinnarna som räknas – men i själva verket reduceras själva grunden för kunskapandet, nämligen kreativitet.

För att skapa hållbara kreativa miljöer inom forskning och högre utbildning bör forskningsmedel (såväl basanslag som externa medel) riktas till just miljöer (och inte bara individer). Dock ej enligt modellen ”excellenssatsningar” eller ”starka miljöer” då även dessa fokuserar enskilda individer. Målen för verksamheten behöver i mycket högre grad definieras av verksamheten själv och bör inte fängslas av kortsiktiga och enögda matriser och nyckeltal. Inte heller är det speciellt övertygande att forskare, som oftast sakkunniggranskats flera gånger utöver disputation, som fritidssysselsättning ska ägna sig åt att söka pengar från ett finansieringssystem som närmast liknar en förvuxen gökunge.[3] Det övertygar föga som kvalitetsgaranti (om nu det är argumentet[4]). Målen för verksamheten bör appellera till medarbetarnas drivkrafter och vilja att uppnå något, tillsammans. Verksamheten måste således betyda mer än summan av delarna. Det skulle vara ett rättvisare, tryggare och betydligt mer framgångsrikt sätt att ta tillvara lärosätenas enorma potential. Potentialen ligger inte i kampen om medel, citeringar och rankningar utan i att skapa miljöer där all den kunskap och kreativitet som finns hos lärarna och forskarna tillåts komma till uttryck och utvecklas. Låt kunskapandet vara målet och inte kortsiktig byråkrati och individers självförverkligande.

Per Gyberg
Docent och prefekt vid institutionen för tema, Linköpings universitet

[1] G. H. von Wright, 1996, s. 17. Vetenskapen och förnuftet. Stockholm: Bonnier fakta förlag.

[2] Jfr K. Jonsson & C. Nordlund, 2012. Homo Ludens på universitet – om förutsättningar för kreativa forskningsmiljöer. I Kulturella Perspektivet, nr 1, s. 2-9.

[3] Se Lena Abrahamssons gästblogg Högt pris för öppen konkurrens i Curie:

[4] Jfr Peter Honeths debattinlägg Därför behöver lärosätena ökad autonomi i Curie

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Mats Bladh

    Ett efterlängtat inlägg – mycket bra! Kan man ha det Goda Samtalet, seminariet, som fokus eller riktmärke för styrning av "kunskapandet"? Hur skapar man förutsättningar för detta? Det rör inte bara frågan om fasta anslag utan också om akademins självreglering, till exempel att review-kommentarer görs offentliga och namngivna så att vi slipper förnedringar, att den som knappt förlorat en tjänstetillsättning bjuds av den anställande institutionen för att dämpa motsättningar.

    2018.06.14

  • Marie-Jose Gaillard

    Enormt bra artikel och viktiga åsikter!!!! Om bara våra rektorer och forskningsråd kunde lyssna på sådana ord och tankar!!! Jag håller med dig 100%! Men hur går man till väga när alla är tagna i systemet och spelar med det??? Själv känner jag att det är mycket hopplöst. Alpha personligheter finns överallt i akademin och därmed de fenomen du beskriver. Jag skulle vilja vara positiv som du. Du kan vara säker att jag ska skicka din artikel till vår rektor !!!!! TACK för denna glädjande läsning!

    2018.06.14

  • Anna Montell Magnusson

    Vilken fin artikel! Här har vi någon som fattat galoppen!

    Precis som Per Gyberg beskriver så har vi förlorat känslan för vår akademiska verksamhet och då försvinner både mening och mål.

    Banbrytande forskning har alltid sitt ursprung i enskilda individers fantasi men sedan måste dessa kreativa idéer alltid följas upp kollektivt av många forskargrupper som kan bekräfta eller vederlägga. Därför behövs vi ett kreativt fritänkande klimat som gynnar samförstånd mellan många individualister.

    Universiteten ska därför skydda sina spjutspetsar dvs. forskare, lärare och andra akademiska ledare, mot den typen av kreativitetshämmande kontrollinstrument som beskrivs ovan. Med ett gemensamt högre mål att bevara akademiska traditioner och fostra nästa generation kommer alla individualisterna i den akademiska hären dra åt samma håll. Och rektorn är förstås fältmarskalken själv! Alltså kan akademin metaforiskt liknas vid en armé snarare än en myrstack om man vill måla en bild av den.

    Ju mer vi fokuserar på snabb produktion av kunskaper i form av artiklar och doktorander, desto sämre blir förstås forskningskvaliteten eftersom det kreativa inslaget fattas i denna produktionslinje. Det är tämligen meningslöst, sett ur ett längre perspektiv, att bara se till volymer och det behöver vi väl knappast utreda för att komma fram till.

    Att släppa fram personer som Per Gyberg som har insikterna och som törs omsätta de stora summor som faktiskt satsas på akademin i Sverige vore väl en alldeles utmärkt idé. Jag tycker politikerna signalerar att vi akademiker ska ta taktpinnen och göra något bra av investeringarna. Så varför inte göra det?

    2018.06.14