Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Satsa hellre på forskningsmiljön än på individen

När instrumentalism och individualism tar för stor plats i akademin motverkas syftet. Per Gyberg, prefekt vid Linköpings universitet, beskriver styrning som leder till kunskapandets förfall. För hållbara, kreativa miljöer vill han se forskningsmedel till hela miljöer, inte bara individer.

porträtt Per Gyberg

Per Gyberg

Hur styrningen av akademiska miljöer bör se ut tycks inte ha några tydliga svar trots att miljöernas förutsättningar är helt avgörande för forskningens och utbildningens utveckling och framgång. De successiva problem som tros bli lösta med exempelvis nya anställningsordningar, utvärderingssystem eller, för den delen, nya mått för nyttiggörande tycks sakna helhetsperspektiv och en tydlig idé om vad som skapar kreativa miljöer trots de goda intentionerna. Även den pågående STRUT-utredningen är positiv och väldigt nödvändig men det saknas en tydligare analys kring själva kunskapandets förutsättningar.

Det är nog tydligt för varje person med chefsuppdrag inom ett svenskt lärosäte att det är ett antal krafter som påverkar styrningen av akademiska miljöer och som, när de tillämpas utan tanke, riskerar att vara hämmande för verksamheten. De riskerar att motverka kunskapandets själva kärna. Ur ett chefs- och ledarskapsperspektiv finns det mycket att önska vad det gäller insikten om dessa krafter och därmed också möjligheten att forma hållbara och kreativa forsknings- och undervisningsmiljöer.

Två krafter som tycks ha ett dominerande inflytande inom akademin är instrumentalismen och individualismen. Den första representerar en teknisk och byråkratisk rationalitet som eftersträvar ökad effektivitet. ”Den strömlinjeformar våra liv.”[1] Individualism, å sin sida, åsyftar här mekanismer som gynnar individers strävan att uppfylla egenintressen (såsom meriter, olika typer av prestationsmått, mm) och, framför allt, föreställningen att kunskapande och utveckling enbart sker på individnivå. Dessa krafter gör ofta ledarskapet svårt eftersom uppdraget som ledare inte bara handlar om att tillfredsställa byråkratin och att förverkliga individer utan om att skapa de bästa förutsättningarna för att få välfungerande och hållbara kreativa miljöer.

Svenska lärosäten har gått mot en allt tydligare linjeorganisation.

Svenska lärosäten har gått mot en allt tydligare linjeorganisation. Linjeorganisationens logik är oftast instrumentell enligt mål-medel-styrnings-principer samt regler för uppföljning. Den är byråkratins svar på effektivitet och ordning. Alla verksamhetens delar behöver brytas ned i kontrollerbara delar, helst nyckeltal, så att principerna för den instrumentella logiken kan uppfyllas. Inom forskning ska verksamheten översättas till olika citeringsindex eller mått för nyttiggörande och inom undervisning och samverkan arbetas det febrilt med att hitta liknande sätt så att produktivitet och kvalitet kan göras om till jämförbara och kontrollerbara faktorer. Detta för att säkerställa att verksamheten bedrivs på det sätt som det är tänkt och med den kvalitet som krävs. Detsamma gäller till exempel arbetsmiljö, lika villkor och ekonomi. Den instrumentella logiken skapar nödvändiga förutsättningar för ordning och reda men när den tar över riskerar den att hämma det kreativa och det fria. Detta sker när instrumentaliteten tillåts definiera själva målet för verksamheten. Istället skapas alienation bland medarbetarna även om de flesta pliktskyldigt anpassar sig. Det som förloras är en tro på, eller lojalitet till, något slags gemensamt lokalt mål som speglar de anställdas motiv till att vara där de är liksom till verksamhetens behov snarare än individuell meritering.

Dessvärre är akademin också individualistisk ut i varje por. Kollektiva aktiviteter såsom seminarier eller lärarmöten riskerar hela tiden att upplevas som sänken om de inte ger en omedelbar effekt för den egna framgången. Det kollektiva riskerar ständigt att rationaliseras bort till förmån för individuellt förverkligande eftersom framgång mäts och belönas på individuell nivå. Det finns i detta en inbyggd mekanism av konkurrens mellan individer där meritering leder till resurser och makt vilket motverkar en mer verksamhetsorienterad lojalitet. Det måste också gå snabbt annars riskerar forskaren att halka efter. Detta tycks bygga på en föreställning om att det är bra med ”hungriga vargar” men förbiser att vargarna jagar sämre när de är ensamma och otrygga.

Den stora förloraren är inte bara verksamhetsperspektivet utan kanske framför allt kunskapandet i sig.

Den stora förloraren är inte bara verksamhetsperspektivet utan kanske framför allt kunskapandet i sig, eftersom kunskap är en social företeelse som stärks, fördjupas och förnyas i samtal och diskussioner och inte något som massproduceras på en enskild persons kammare.

Krafterna som här beskrivits med sina möjliga motpoler kan illustreras med en fyrfältare där varje fält beskriver en princip för organisering av, eller styrningsprincip för, den akademiska miljön: Instrumentalism versus lojalitet och individualism versus verksamhet. Varje hörn representerar en princip för styrning inom akademin. Fokus på lojalitet-individualism riskerar att skapa nepotistiska miljöer där personer med resurser gynnar sina egna, till exempel ”professorsvälde”. I fältet individualism-instrumentalism råder låg samhörighet mellan individerna. Organisationen blir en plattform för individers förverkligande. Detta resulterar i vad som brukar benämnas ”forskarhotell”. Det tredje fältet, verksamhet-instrumentalism, definieras av en rent administrativ styrningsprincip. Verksamheten styrs av den duktige byråkraten och de nyckeltal som ställts upp. Det sista fältet, verksamhet-lojalitet, innebär styrning kring en gemensam idé om verksamhetens syfte. Gemenskapen skapar trygghet och lojalitet till verksamheten som ger en bättre grogrund för kreativitet. Istället för misstänksamhet och missunnsamhet är styrningsprincipen att arbeta för målet med verksamheten och på så sätt skapas mer kreativa miljöer.[2]

Matris

Den instrumentella logiken, som ofta sammanfaller med linjens logik, är i hög grad nödvändig för att motverka till exempel nepotism. Problemet uppstår dock när denna logik tillåts definiera själva målet med verksamheten. När den tillåts ta över kan den lätt upplevas verklighetsfrånvänd – speciellt där det finns en stark individualistisk tradition.

Även om tydlighet är bra så är ”administrativ styrning”, eller chefen som administratör, på liknande sätt problematisk eftersom styrning enligt instrumentella mål sällan sammanfaller med medarbetarnas drivkrafter och syften. Istället blir de lätt ett hot och en stress. Samtidigt blir ofta nyckeltalen styrande för verksamheten av det enkla skälet att det är nyckeltalsuppfyllelsen som räknas och inte allt det som inte ryms inom måttenhetens hårda destillat. Det riskerar att leda till en stark urholkning av kärnverksamheternas innehåll.

I strukturer och traditioner med kollegialt ledarskap, personbundna medel, otydliga relationer mellan kollegiala organ och linjen liksom olika regelverk som inte tar hänsyn till varandra riskerar individualismen och instrumentalismen att få allt för stort inflytande. De tycks dessutom samverka på ett mycket olyckligt sätt eftersom tillståndet tycks premiera viss typ av forskning och, möjligen, viss typ av forskare. Kortsiktigt kan det säkert se ut som en framgångsfaktor – eftersom det är pinnarna som räknas – men i själva verket reduceras själva grunden för kunskapandet, nämligen kreativitet.

För att skapa hållbara kreativa miljöer inom forskning och högre utbildning bör forskningsmedel (såväl basanslag som externa medel) riktas till just miljöer (och inte bara individer). Dock ej enligt modellen ”excellenssatsningar” eller ”starka miljöer” då även dessa fokuserar enskilda individer. Målen för verksamheten behöver i mycket högre grad definieras av verksamheten själv och bör inte fängslas av kortsiktiga och enögda matriser och nyckeltal. Inte heller är det speciellt övertygande att forskare, som oftast sakkunniggranskats flera gånger utöver disputation, som fritidssysselsättning ska ägna sig åt att söka pengar från ett finansieringssystem som närmast liknar en förvuxen gökunge.[3] Det övertygar föga som kvalitetsgaranti (om nu det är argumentet[4]). Målen för verksamheten bör appellera till medarbetarnas drivkrafter och vilja att uppnå något, tillsammans. Verksamheten måste således betyda mer än summan av delarna. Det skulle vara ett rättvisare, tryggare och betydligt mer framgångsrikt sätt att ta tillvara lärosätenas enorma potential. Potentialen ligger inte i kampen om medel, citeringar och rankningar utan i att skapa miljöer där all den kunskap och kreativitet som finns hos lärarna och forskarna tillåts komma till uttryck och utvecklas. Låt kunskapandet vara målet och inte kortsiktig byråkrati och individers självförverkligande.

Per Gyberg, docent och prefekt vid institutionen för tema, Linköpings universitet

[1] G. H. von Wright, 1996, s. 17. Vetenskapen och förnuftet. Stockholm: Bonnier fakta förlag.

[2] Jfr K. Jonsson & C. Nordlund, 2012. Homo Ludens på universitet – om förutsättningar för kreativa forskningsmiljöer. I Kulturella Perspektivet, nr 1, s. 2-9.

Styr- och resursutredningen (Strut) (regeringens webbplats) Länk till annan webbplats.

Läs också i Curie:

Lena Abrahamssons gästblogg: Högt pris för öppen konkurrens (Curie) Länk till annan webbplats.

Peter Honeths debattinlägg: Därför behöver lärosätena ökad autonomi (Curie) Länk till annan webbplats.

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor!

Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Relaterat innehåll

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...

Debatt 26 februari 2024

Johan Elf, Uppsala universitet

När det administrativa stödet centraliseras får forskare och universitetslärare mindre tid till forskning och utbildning. Universitetsverksamhet som inte utgår från kärnverksamhete...

Debatt 21 februari 2024

Jonas Fransson, Uppsala universitet

Det går inte att styra forskningen så att den blir excellent och banbrytande. Om vi verkligen vill satsa på långsiktighet och nytänkande måste akademin och forskarna få tillbaka fö...