2016-12-12 Maria Grafström, Anna Jonsson och Mikael Klintman, docent i företagsekonomi och forskningsledare vid Score, Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms universitet; docent i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet samt forskare vid Score resp. professor i sociologi vid Lunds Universitet samt gästforskare vid St. Antony’s College, på Oxfords Universitet

Samverkan bortom torghandel och elfenbenstorn

Universiteten är en självklar del av samhället och olika former av samverkan över sektorsgränser behövs för att möta framtida utmaningar. Men för att regeringens samverkanssatsningar ska få utväxling behövs synen på samverkan nyanseras och mer kunskap om själva samverkansprocessen, menar Maria Grafström, Anna Jonsson och Mikael Klintman.

Samverkan framhålls allt oftare i samhällsdebatten som nödvändig för att möta de globala utmaningar som vi står inför, inte minst när det gäller miljö, hälsa och socialt välbefinnande. Nyligen lyfte vd:arna för Scania, Skanska och ABB (Di 22/11) fram samverkan som en av tre nödvändigheter för att befästa Sveriges position som världsledande i omställningen till ett mer hållbart samhälle.

Samverkan är också ledordet i regeringens forskningsproposition Kunskap i samverkan. Formuleringarna om dess nödvändighet är flitigt återkommande och kan sammanfattas med att ”forskning som sker i samverkan med aktörer utanför högskolesektorn behövs för att bidra till att identifiera samhällsrelevant och behovsmotiverad forskning och för att nyttiggöra forskningsresultat.” Det handlar bland annat om satsningar på strategiska samverkansprogram och om resurstilldelning utifrån ”kvalitetsindikatorer och bedömning av samverkan”.

Förväntningarna är höga. Det handlar om stärkt innovationskraft, fler jobb och främjandet av en hållbar utveckling. Tilltron till att samverkan genererar ny kunskap som enkelt kan omsättas till nytta är alltså hög.

Det finns stora poänger med gränsöverskridande kunskapsutveckling. Och regeringens ambitioner om ökat fokus på humanioras och samhällsvetenskapens betydelse för att bidra med ”viktig kunskap inom andra ämnesområden och till tvärvetenskaplig forskning” är särskilt välkommet. Att samla aktörer från akademins olika discipliner och även samhällets övriga sektorer gör det möjligt att skapa en helhetssyn som krävs för att förstå och hantera samhällsproblem. Men trots allt starkare rop på mer samverkan, såväl i debatt som i utlysningar om offentliga och privata forskningsmedel, går meningarna isär ifråga om hur, när och av vilka aktörer kunskapssamverkan bör bedrivas.

De första reaktionerna på forskningspropositionen och den syn på samverkan som presenteras där kan lite förenklat delas upp i två kategorier: Flera personer välkomnar ambitionerna om att höja kvalitet och skapa bättre förutsättningar för svensk forskning genom ”nya typer av gränsöverskridande kunskapsmiljöer” (DN 29/11) och ”förbättrad samverkan mellan forskning, utbildning och omgivande samhälle” (DN 30/11). Andra ställer sig mer kritiska och problematiserar hur fri forskningen kommer att vara om samverkan blir ett genomgående krav (SvD 30/11). Denna kategori betonar att det primära borde vara att söka kunskap och det sekundära att samverka, snarare än vice versa (DN 30/11). Vi sällar oss till den senare, mer problematiserande synen på kunskap och hur forskning bör organiseras (DN 29/11).

För att på allvar använda samverkansformer för att möta och lösa komplexa samhällsproblem krävs att synen och förståelsen sträcker sig, som Jonas Ingvarsson (SvD 30/11) påpekar, bortom Vinnovas definition om att samverkan ska leda till entreprenörskap och innovationskraft. Precis som Ingvarsson, vidhåller vi att samhällsnytta inom akademisk forskning inte alltid är möjlig att se ur ett enkelt orsak–verkan-samband. Det är heller inte självklart vad vi menar med ”kunskap” – var och hur den utvecklas och vad den ska leda till. Ord som nytta och relevans ges olika innebörd beroende på tid och sammanhang. Huruvida kunskap ska bidra till en förståelse – och hur förståelse är relaterat till nytta och relevans – lyfts inte lika ofta in i diskussionerna. Anders Ekström och Sverker Sörlin (DN 5/12) varnar för att svensk forskning har drabbats av en ”nyttokult” och att mantran om tillväxt och innovation äventyrar den långsiktighet som behövs för att förstå, förklara och därigenom kunna hantera de komplexa samhällsproblem som är framför oss.

Alltför ofta talas det om ”akademin och samhället”, som om akademin inte vore en del av samhället.

Förutom att motstridiga och ibland även naiva föreställningar om samverkan behöver synliggöras och bemötas, menar vi att den ofta polariserade synen på kunskapssamverkan behöver förstås och nyanseras. Å ena sidan ses kunskapssamverkan som en sorts torghandel, med en kategorisk uppfattning om att samverkan alltid är att föredra. Å andra sidan betraktas samverkan med ett slags elfenbenstornsmentalitets benägenhet till isolering och skepsis mot att samhället alls bör delta i forskningen. Alltför ofta talas det också om ”akademin och samhället”, som om akademin inte vore en del av samhället. Med föreställningen om akademin som en isolerad sfär följer också en förväntan om att denna ska ombesörja hela samhällets kunskapsförsörjning. Detta bottnar sig i skilda uppfattningar om vad kunskap är, var och hur den utvecklas, och vad den ska leda till – nytta, relevans eller förståelse. Det krävs därför ökat samförstånd om vad gemensam kunskapsutveckling betyder och innebär. Till exempel behöver vi skapa en gemensam förståelse för:

  • Hur planeras processen för samverkan? Hur påverkas detta av rådande strukturer för forskningsfinansiering?
  • Vilka aktörer inkluderas, och när, i en samverkansprocess? Hur drar de olika aktörerna nytta av varandras kunskap och expertis?
  • Hur hanteras olika aktörers och sektorers ofta underliggande intresse att dominera och att få maximalt inflytande i kunskapssamverkan?

Genom forskningsprogrammet Samhällets långsiktiga kunskapsförsörjning – svensk forskning och högre utbildning i ett internationellt sammanhang, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, Forte, Formas och Vetenskapsrådet, kommer vi tillsammans med andra forskare att studera vad som bidrar till kunskap i samhället. Syftet med vårt projekt är att skapa en ökad förståelse för dessa frågor och olika aktörers förväntningar och föreställningar inom ett antal specifika samverkansplattformar, och hur dessa påverkar möjligheterna för en gemensam kunskapsutveckling.

För att få den utväxling av de samverkanssatsningar som både regeringen och de tre näringslivstopparna – och många andra med dem – ropar efter behövs alltså mer kunskap om hur sådana satsningar kan och bör organiseras och genomföras. Samverkan i sig är ingen garanti för kunskapsutveckling eller innovationsförmåga.

Maria Grafström
Docent i företagsekonomi och forskningsledare vid Score, Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms universitet
Anna Jonsson

Docent i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet samt forskare vid Score
Mikael Klintman

Professor i sociologi vid Lunds Universitet samt gästforskare vid St. Antony’s College, på Oxfords Universitet