Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Samhällsvetenskaplig samverkan är mer än kunskapsförmedling

Ann-Katrin Bäcklund, dekan på samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet, är kritisk till skriften Kunskapens nya rörelser. Den blandar ihop samhällsvetenskap med humaniora och kunskapsförmedling med samverkan, menar hon.

Porträtt Ann-Katrin Bäcklund

Ann-Katrin Bäcklund

Tre forskningsfinansiärer har tagit initiativ till en skrift om framtidens humanistiska och samhällsvetenskapliga samverkan, Kunskapens nya rörelser – Framtidens humanistiska och samhällsvetenskapliga samverkan (Vitterhetsakademin, Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet, 2016).

Målsättningen är att analysera förutsättningarna för humanvetenskapernas utåtriktade kunskapsförmedling. Om författarna hade hållit sig till den uppgiften så hade det kunnat vara en utmärkt skrift. Men i texten, som ursprungligen måste ha skrivits med målet att värna humanioras traditionella former av kunskapsförmedling till en bildad allmänhet, verkar författarna sedan lite slumpmässigt ha satt in begreppet samverkan istället för kunskapsförmedling och någonstans på vägen även inkorporerat samhällsvetenskapen i analysen. Därefter kröntes texten med den lockande titeln ”kunskapens nya rörelser”.

När så författarna både i text och rubrik presenterar en analys av framtidens humanistiska och samhällsvetenskapliga samverkan blir helhetsintrycket problematiskt. Så problematisk att jag instinktivt tänker – kan man namnskydda begreppet samhällsvetenskap?

Samhällsvetenskap är inte detsamma som humaniora och kunskapsförmedling är inte en synonym till samverkan. Begreppet samhällsvetenskap används lite som det faller sig i texten. I ett sammanhang där dessa forskningsfinansiärer både är initiativtagare till och mottagare av skriftens budskap, utgår jag ifrån att man avser det breda området humaniora och samhällsvetenskap vilket även inkluderar ekonomi, juridik och beteendevetenskap.

Samverkan är, som framgår av det sammansatta ordets konstruktion, en interaktiv process som skapar ömsesidig nytta för forskare och samverkande parter. Denna typ av samverkan är sedan länge en integrerad del av svenska universitet och utgör en förutsättning för delar av den samhällsvetenskapliga forskningen. Jurister kan till exempel inte studera den kunskap och förståelse som olika typer av rättspraxis vilar på, utan att rättskipande myndigheter öppnar sig för forskning. Det samma gäller för studier av alla typer av organisationer och tillämpningar från generaldirektorat i Bryssel till svenska företag. Det finns omfattande erfarenhet av hur värdefullt samarbete med externa verksamheter kan vara, liksom av situationer när samverkan utgör ett hinder för att nå forskningsrelevant kunskap.

Författarna belyser det man uppfattar som grundläggande hot mot förmedling av humaniora och samhällsvetenskaplig kunskap. Ett är de digitala informationskanaler som gett ökad möjlighet för människor att själva söka information. I en analys av kunskapens nya rörelser hade jag inte förväntat mig en så ensidig förståelse av den digitala revolutionen. Den nya tekniken ger inte bara filterbubblor utan också nya möjligheter till faktakontroll och en mångfald av källor.

Den samhällsförändring som sker till följd av digitaliseringen är av samma omvälvande betydelse som vid övergång från handskrift till den tryckteknik som underminerade kyrklig och kunglig makt över textproduktion.

Hur kan författarna helt förbigå den extremt intressanta maktförskjutning som de nya kunskapsvägarna också innebär? Den samhällsförändring som sker till följd av digitaliseringen är av samma omvälvande betydelse som vid övergång från handskrift till den tryckteknik som underminerade kyrklig och kunglig makt över textproduktion. Den kan också jämställas med när reformationen ersatte latinet med folkspråk i sin förkunnelse.

Ett annat hot utgörs enligt författarna av forskarnas ökade deltagande i den internationella vetenskapliga diskursen och publicering på engelska där ”den svenskspråkiga boken inte längre med självklarhet betraktas som den högsta publikationsformen”. Vi måste självklart göra en avvägning mellan nationell och internationell publicering. Vi är skyldiga att förse både allmänhet och alumner på arbetsmarknaden med forskningsbaserad kunskap. Men ännu publicerar inte svenska samhällsvetare för många engelskspråkiga artiklar. Om vi inte deltar i den internationella kunskapsutvecklingen skulle den vara helt förbehållen forskare med engelska som modersmål. Jag förringar då inte de mångfacetterade och svårbemästrade problem som finns med internationell publicering och citering.

Rapporten berättar att media är under stark strukturomvandling, men utan att erbjuda läsaren någon egentlig hjälp att förstå vilka ”kunskapens nya rörelser” är. Efter att ha omnämnt företeelser som wikipedia, ”hacker spaces” och vetenskapsbloggar, överlämnas läsaren att själv informera sig om dessa. Redaktionen hade nog vunnit på att ha medarbetare med djupare kompetens om publiceringsvägar som den nya tekniken etablerat, för att kunna bidra till ett mer tankeprovocerande nytänkande.

Författarnas följdriktiga slutsats blir att det behövs ekonomiskt och organisatoriskt stöd för traditionell kunskapsspridning till allmänheten via museer, bibliotek, boklådor och svenskspråkiga tidskrifter. Det modernaste och intressantaste förslaget är att etablera en tidskriftsredaktion där forskare i samarbete med journalister skriver initierade artiklar om aktuella fenomen, vilka görs fritt tillgängliga. Fördelen är att forskaren skriver på egna villkor, som man tidigare kunde göra på kultursidor, utan att reduceras till leverantör av snabba repliker i en journalistisk text. Förebilden är den australiensiska The Conversation.

Samhällsvetare bedriver utåtriktad kunskapsförmedling. Min gissning är att den till och med har ökat starkt, men med ett viktigt undantag, att utrymmet för längre resonerande texter på tidningarnas kultursidor har krympt. Där utgör kunskapsförmedling enligt The Conversation’s modell en god ersättning.

Samhällsvetare bedriver även kvalificerad samverkan med omgivande samhälle. Att reducera den till framträdande på kulturinstitutioner och i svenska tidskrifter är inte bara felaktigt utan forskningspolitiskt oklokt.

Tyvärr Vetenskapsrådet, Riksbankens Jubileumsfond och Vitterhetsakademin – det var ett gott initiativ, men alltjämt saknas analysen av kunskapens nya rörelser och framtidens samverkan kräver en analys med helt annan utgångspunkt.

Ann-Katrin Bäcklund, dekan, samhällsvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet

Skrift: Kunskapens nya rörelser – Framtidens humanistiska och samhällsvetenskapliga samverkan (pdf, Riksbankens julieumsfond Länk till annan webbplats.

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor!

Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Relaterat innehåll

Debatt 8 juni 2023

Bri Gauger, Heba Allah Khalil, Liane Thuvander

Gästforskarprogrammet Genie är ett viktig led i Chalmers jämställdhetsarbete. Men avsaknaden av ett centralt stödsystem för mottagande innebar för oss så mycket obetalt merarbete a...

Krönika 17 april 2023

Hon höll sig långt borta från fikarum och ovala bord när hon skrev sin avhandling. Ulrika Carlsson skriver om behovet av att få utveckla sina idéer ifred, innan de skärskådas av...

Debatt 17 januari 2023

Louise Bringselius

Stimulera forskares medverkan i det offentliga samtalet. Öka samhällsanknytningen i forskning och utbildning. Ge yrkeserfarenhet från världen utanför akademin ett högre meritvärde....