Replik: Problemet är en ideologisk samsyn kring åtgärderna

Hur ska forskares aktivism och ideologisk homogenitet hanteras inom akademin? Det är frågan vi debatterade (Curie 21/2 Länk till annan webbplats.) mot bakgrund av intervjun med Mia Liinason, ordförande för Sveriges Unga Akademi, där hon varnar för forskares aktivism i offentligheten (Curie 8/2 Länk till annan webbplats.). Vi välkomnade Liinasons något oväntade skepticism, men menade att man måste gå till botten med de inom-akademiska mekanismer som leder till såväl aktivism som cancelkultur.

Med exempel från klimatomställningsforskning respektive tillämpad språkforskning illustrerar vi hur de delar av akademin som är nära politiskt känsliga ämnen utvecklar en ideologisk samsyn, så kallad doxa.

Denna samsyn hämmar forskarnas meningsskillnader kring policyförslag, men suddar även ut åtskillnaden mellan forskningsresultat och de (normativa) handlingsalternativ man föreslår. David Humes lag – att det inte går att härleda ett bör ur ett är – sätts därmed ur spel. Därifrån är inte steget långt till att kräva politisk handling i en viss riktning. Vi menar att ideologisk samsyn också kan leda till den cancelkultur som nu debatteras livligt. Eftersom endast ett politiskt handlingsalternativ anses möjligt ignoreras eller marginaliseras andra röster.

Nöj er för all del inte med vår anekdotiska bevisföring – det finns ännu ingen kvantitativ kartläggning, men för den vetgirige finns en rik flora vittnesmål. En särskilt bra översikt för den svenska akademiska miljön ges av Sten Widmalm (Kvartal, 23/1 Länk till annan webbplats., 24/1 Länk till annan webbplats.).

Liinason själv, samt Eggers med flera (som undertecknat protestlistor), har inkommit med repliker till vår artikel. Renodlat utgör replikerna varsin motpol till vårt förslag om en anspråkslös akademi, vilket vi ska återkomma till.

Renodlat utgör replikerna varsin motpol till vårt förslag om en anspråkslös akademi

Liinason varnar för att vår offentliga debatt polariserar akademisk frihet. Hon har tidigare bedrivit akademisk aktivism – skapat protestlistor och försökt förhindra politiska motståndare från att föreläsa. Nu oroas hon över vårt sätt att framföra åsikter i ett inom-akademiskt forum. Liinason har alltså gjort det tämligen enkelt för sig. Hon har bytt aktivism mot anti-aktivism. Framförallt är Liinasons replik ett avståndstagande till vår analys, samt att intervjun med henne används i sammanhang hon inte sympatiserar med. Hon framför dock ingen reell kritik av själva argumentet om ideologiskt homogena forskningsmiljöer.

Den andra motpolen till vår position, framförd av Eggers med flera, är att akademisk samsyn än tydligare borde styra politiken. Gärna mer aktivism alltså, till skillnad från Liinasons anti-aktivism. Men först reder vi ut en missuppfattning om vårt argument. Det vi pekar på som problem i policynära forskningsmiljöer är inte samsyn kring vetenskapliga resultat, utan problemet med samsyn kring policy.

Protestlistorna från Eggers med flera ska förstås som försök att gå från vetenskaplig samsyn till policy, att säga åt politikerna vad de ska prioritera. Men hur kan forskarnas politiska samsyn avgöra vad staten ska göra? Ska vi slåss mot kärnkraft eller mot vindsnurror? Ska omställningen till fossilfrihet ske snabbt, eller utifrån vad olika samhällsgrupper anser vore rättvist? Exempelvis, inom IPCC har forskare bred samsyn om orsakerna till klimatförändringar, men är mindre överens om hur dessa påverkar samhället, eller hur mänsklig klimatpåverkan kan begränsas. Forskarna tvistar även om vad som ger mest nytta i olika delar av världen, begränsning av eller anpassning till klimatförändringar. De forskare som undertecknat protestlistorna gör det utifrån premissen av ett visst politiskt mål (fossilfrihet) – spelplanen är inte öppen för andra prioriteringar.

De forskare som undertecknat protestlistorna gör det utifrån premissen av ett visst politiskt mål

Meningsskillnaden mellan oss och Eggers med flera handlar således om vilken roll vetenskapen ska spela för politiken. I egenskap av forskare kan vi inte avgöra hur samhället ska prioritera klimatfrågorna i relation till annat. Och protestlistor ger i detta avseende inte akademisk tyngd utan speglar snarare en forskningsmiljö som mer liknar en intresseorganisation än en grupp intellektuellt argumenterande personer.

Vår idé om forskaren ligger här nära vad den amerikanske statsvetaren och klimatforskaren Roger J. Pielke beskrivit som en slags lots mellan olika handlingsalternativ – en ”hederlig förmedlare” (honest broker). Rollen som förmedlare är ett sätt att skapa förtroende kring policynära frågor och göra forskningen relevant för olika politiska läger.

Vad är vi och våra kritiker överens om då? Vi delar ambitionen att akademin på nytt behöver formulera sitt uppdrag i samhället. För trots en imponerande tillväxt i resurser, antal forskare och stödtjänster, så har universitetet de senaste decennierna tappat sin särställning som förmedlare av utbildning och kunskap.

Nya medier, underhållnings- och utbildningsplattformar utgör verkliga alternativ för den blivande studenten. Man kan här invända att dessa plattformar erbjuder mer av samma, snarare än möten mellan olika perspektiv. Frågan är om universiteten klarar av att erbjuda den mångfalden själva?

Hittills har lärosätena arbetat utifrån varumärkesstrategier i hopp om att attrahera mer finansiering för att fortsätta växa. Värdegrundsarbete och forskningskommunikation är en del av varumärkesbyggandet. Konsekvensen för forskare i policynära områden blir att de manas till att nå samsyn och enhälliga ståndpunkter. ”Vad säger forskningen?” och dylika formuleringar uppmuntrar till det doxa-tillstånd vi beskrivit tidigare.

Inför valet mellan anti-aktivism och aktivism erbjuder vi istället den anspråkslösa akademin.

Inför valet mellan anti-aktivism och aktivism erbjuder vi istället den anspråkslösa akademin. Istället för att göra anspråk på att ta mer plats i samhället bör akademin istället finslipa sin särart.

Den anspråkslösa akademins unika bidrag till samhället är att vara en mötesplats där man behandlar meningsmotståndare intellektuellt. En plats där man kan argumentera ideologiskt, men inte gömmer sig bakom forskningens legitimitet för att driva igenom politiska förslag. Det kräver att vi begränsar gemensamma värdeöverenskommelser till ett minimum, snarare än de maximala anspråk på samsyn som vi noterat i forskares kommunikation med samhället. Varken mer eller mindre än den statliga värdegrunden behövs (GP 3/7 2022) Länk till annan webbplats..

Johan Gärdebo, historiker, verksam vid Uppsala universitet och University of Cambridge
Fanny Forsberg Lundell, professor i franska vid Stockholms universitet

Läs också Curie:

Får en forskare vara aktivist? (Curie)

Forskaren får inte drivas av personliga värderingar (Curie)