Replik: Att bidra till en beboelig planet borde intressera alla – även forskare

I sin replik (Curie, 21 mars 2023) påstår Björn Hassler att “När det kommer till storleken av den mänskliga påverkan i relation till naturliga förändringar är man inte ense, av det enkla skälet att det råder så stora osäkerheter. Än mindre kan man i detalj beskriva vilka konsekvenser klimatförändringarna kommer att leda till.” Detta stämmer inte.

Det är fastslaget att mänsklig påverkan är den avgörande anledningen till de klimatförändringar vi upplever och har framför oss. Klimatförändringarnas konsekvenser är redan kännbara för många människor runtom i världen. Vi har även god kunskap om de förväntade effekterna av dem i olika utsläppsscenarier, även om kunskapen om framtiden naturligtvis är mer osäker än kunskapen om vad som redan skett. Och man behöver inte kunna förutsäga klimatförändringarnas konsekvenser mer noggrant innan man kan dra slutsatsen att det är absolut nödvändigt att agera nu. För att begränsa framtida klimatförändringar måste vi minska växthusgasutsläppen globalt mycket snabbt, ner till noll inom några decennier.

Att kräva att forskare och vetenskap ska vara helt värdeneutralt är naivt och farligt.

Allt detta framgår tydligt av IPCC:s rapporter. Vi uppmanar alla som undrar vad som är fastslagen kunskap och vad det råder osäkerhet om, att läsa sammanfattningen (1) av IPCC:s senaste syntesrapport – som beskrivs som klimatforskarnas sista varning och överlevnadsguide för mänskligheten (2 och 3).

Vi vet alltså hur snabbt utsläppen måste minska för att nå överenskomna och rättsligt bindande klimatmål, såsom Sveriges åtaganden i EU:s klimatmål (4) eller Parisavtalet. Sveriges insatser gentemot dessa mål – som i sig är politiska kompromisser – är än så länge helt otillräckliga. Till skillnad från vad Gärdebo och Forsberg Lundell påstår (Curie, 15 mars 2023), så är det inte nödvändigtvis ett tecken på ideologisk samsyn att forskare påtalar när fastslagen kunskap kräver politiskt agerande för att nå de klimatmål som behövs för att bidra till en hållbar framtid. Inte heller är det uttryck för flockbeteende eller för detaljstyrning av politiken när forskare poängterar behovet av beteendeförändringar, som vi gjorde i forskaruppropet (5).

Vi kan vara objektiva i vår bedömning av kunskapsläget och samtidigt agera efter vår moral.

IPCC-rapporten pekar tydligt på vikten av livsstilsförändringar, ändrade konsumtionsmönster och brådskande, systemövergripande förändringar (6) för att säkra en klimatsäker framtid med nettonollutsläpp. Vi uttalar oss däremot inte i grupp om hur utsläppsminskningar genom beteendeförändringar ska uppnås, eller hur de ska vägas mot investeringar i klimatvänlig produktion. Det finns ett enormt stort utrymme för samtal inom forskarsamhället och i samhällsdebatten om vilka som är de bästa åtgärderna och varför. Att vi alla vill bidra till att bevara en beboelig planet och att skapa en hållbar framtid gör oss inte till en intresseorganisation. Det intresset borde vara okontroversiellt och ett intresse för alla.

Att kräva att forskare och vetenskap ska vara helt värdeneutralt är naivt och farligt. Som en framstående IPCC-författare uttrycker det: ”Att insistera på att vetenskapen ska vara rent opolitisk och teknokratisk gör oss blinda för hur klimateffekterna kommer att påverka oss, och hur vi kan reagera och agera proaktivt.” (7) Forskare är också människor som har barn, barnbarn eller andra unga människor i sina liv. Vi kan inte åsidosätta vår moral i vår forskarroll. Värdeneutralitet förväntas inte heller av cancerforskare eller fredsforskare. Vi kan vara objektiva i vår bedömning av kunskapsläget och samtidigt agera efter vår moral.

Vad gör det med förtroendet för forskningen och forskare om vi inte gör våra röster hörda när vi vet att samhället är inne på en mycket farlig väg?

Människor i allmänhet har fortfarande stort förtroende för forskare, och vi håller med våra kritiker om att det är viktigt att värna detta förtroende. Vi behöver noga välja hur vi deltar i samhällsdebatten, och det kommer att se olika ut beroende på forskningsinriktning, ämnesområde och personliga val. De få studier (8) som finns tillgängliga visar att akademikers engagemang i samhällsdebatten inte leder till någon betydande förlust av allmänhetens förtroende. Det finns dessutom förväntningar (9) från allmänhetens sida om att forskare ska delta aktivt i samhällsdebatten. Riskerna med att förlora trovärdighet genom bristande engagemang måste också beaktas. Vad gör det med förtroendet för forskningen och forskare om vi inte gör våra röster hörda när vi vet att samhället är inne på en mycket farlig väg?

Det är våra beslut idag och under den närmaste tiden som avgör framtiden för våra barn och kommande generationer, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet i en av de viktigaste figurerna ur syntesrapporten (figur nedan). IPCC-rapporten slår fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans välbefinnande och planetens hälsa och att fönstret för att säkra en hållbar framtid för alla är på väg att stängas. De val och åtgärder som genomförs under detta årtionde kommer att få konsekvenser nu och i tusentals år framöver. Vi är än så länge på fel väg. Som alla andra människor måste även vi forskare fråga oss: Vilka vill vi vara i denna avgörande tid för mänskligheten? Vill vi nöja oss med att enbart utforska en eskalerande katastrof, utan att ställa några anspråk, eller vill vi göra våra röster hörda för att bidra till en hållbar framtid för alla?