Så verkar vi för minskad köttkonsumtion

Sedan årsskiftet är vegetarisk mat norm där jag jobbar, på biologiska institutionen vid Lunds universitet. Deltagare som inte gjort något särskilt val får mat utan kött, när vi arrangerar aktiviteter med måltider. Den som vill ha kött eller fisk kan välja och få äta det – men det krävs alltså ett aktivt val.

Forskning vid världens ledande lärosäten visar tydligt att utsläppen av växthusgaser måste minska drastiskt de närmsta åren. Omställningen kan ses som en existentiell fråga för de samhällen, individer och ekosystem som finns på vår planet. Vi forskare och de lärosäten där vi arbetar har här ett särskilt ansvar, menar jag. Om inte vi försöker arbeta för utsläppsminskningar och agerar i linje med forskningsresultaten – varför skulle då andra samhällsaktörer göra det? Universitets- och högskoleväsendet har, i egenskap av en stor offentlig aktör med hög trovärdighet, stora möjligheter att inspirera andra i omställningen och få till stånd verkligt stora utsläppsminskningar.

Köttkonsumtion är en av de stora bovarna i den globala uppvärmningen. Animalieproduktion står för cirka 15 procent av det totala utsläppet av växthusgaser. Svenskars klimatavtryck motsvarar i genomsnitt 8 ton koldioxid per person årligen. I enlighet med Sveriges klimatmål och klimatlagen behöver vi komma ner under 2 ton per person och år. Idag beräknas 2 ton koldioxid per person och år komma från maten vi äter, där kött har den i särklass största klimatpåverkan. En minskad konsumtion av kött kan bli ett viktigt bidrag till den nödvändiga utsläppsminskningen.

Syftet var att minska köttkonsumtionen och därmed institutionens klimatbelastning

Syftet, när vår institutionsstyrelse fattade beslutet att göra vegetarisk kost till standardval vid måltider, var att minska köttkonsumtionen och därmed institutionens klimatbelastning – utan att inskränka på valfriheten. Och det funkar! Vid vår årliga institutionskonferens i mars serverades 85 procent av deltagarna vegetarisk mat på den avslutande banketten, jämfört med 19 procent senaste gången då det var vegetarisk mat som krävde ett aktivt val.

Beslutet har väckt en del reaktioner och frågor. Här är några av dem:

• Är inte detta överdriven myndighetsstyrning?
  – Nej, valet är lika fritt och alternativen är de samma som innan. Enda skillnaden är ordningen, så att det är kött/fisk som kräver ett aktivt val av deltagarna istället för det vegetariska alternativet. Om man tycker det är myndighetsstyrning har vi i praktiken ägnat de senaste decennierna åt styrning mot köttkonsumtion.
• Är inte sambandet mellan mat och klimatpåverkan mer komplext än så här?
  – Jo. Svenskt naturbeteskött bidrar till exempel till gräsmarker som binder kol och är viktiga för biologisk mångfald, så det kan man med fördel äta. Men syftet med beslutet är inte att uppmana någon att sluta tänka på hur maten vi äter påverkar klimatet och miljön, utan att inspirera till att göra det. Det finns många aspekter som är värda att beakta, men den nivå som vi valt är nog den enklaste att genomföra på en myndighet. Det vore sorgligt om frågans komplexitet används som ett skäl till att inte göra något alls.
• Får man inte äckligare mat?
  – Det är ju subjektivt förstås, men personligen tycker jag nog faktiskt att man får det. Vegetarisk mat kan vara ljuvligt god – men det kräver intresse och engagemang från köket. På konferensen jag nämnde ovan serverades 15 procent av deltagarna vad jag hörde var en välsmakande bit hjortstek, potatismos, sås och brysselkål och sockerärtor. Vi övriga 85 procent fick samma – fast med hjortsteken ersatt av en bönbiff. Det var inget fel på den, men bankettnivå höll den inte. Som kräsen gäst klagar jag. Och hoppas och tror att det ska bli bättre när köken vänjer sig vid den nya ordningen.
• Är det inte bara symbolpolitik utan verklig effekt?
  – Effekten kommer om man arbetar i enlighet med syftet. Vår förhoppning var att vårt beslut skulle inspirera medarbetare, studenter, cateringfirmor och övriga institutioner. Hittills vet vi att två institutioner på fakulteten tagit efter vårt initiativ. Beslut ligger för beredning för deras styrelser. I ytterligare en institutionsstyrelse och en fakultetsstyrelse ska frågan tas upp. Förhoppningsvis är detta bara de första ringarna på vattnet.

Jag är stolt över att vår institution har valt att agera, i stället för att sitta på läktaren i en tid då vi faktiskt inte har råd med passivitet. Och jag hoppas att resten av universitets- och högskolesverige tar efter vårt exempel.

Emma Kritzberg, docent och universitetslektor vid Lunds universitet