Så kan vi ge lärarstudenterna mer undervisningstid

Lärarutbildningen har länge debatterats i offentligheten. Ofta i negativa ordalag, beskrivningarna har varit kritiska. Länge har man talat om lågt söktryck, stora avhopp och studenter med svaga förkunskaper. Allra mest kritiseras utbildningens oförmåga att ge studenterna praktiska verktyg för sitt framtida yrke – att undervisa. I stället har utbildningen blivit ett skafferi för allmänt inriktad akademisk kunskap, ofta påfallande frånkopplad från läraryrkets kärna (1).

I höstas lade regeringen fram ett förslag om en reformerad lärarutbildning med ökat fokus på ämnesdidaktik och höjda antagningskrav. Hur detta i praktiken kommer att genomföras och påverka utbildningen vet ingen ännu. Framtidsspaningar blir sällan exakta, särskilt inte när många aktörer och instanser är inblandade (2).

Ännu mer orimligt är att just en utbildning vars kärna är undervisning, har så lite undervisning.

Men vissa förutsättningar kan redan nu analyseras – och förändras. Två aspekter sticker ut: undervisningstiden och användningen av lärarutbildningens kompetenser och humana resurser. I båda fallen har lärosätena själva stora möjligheter att påverka.

Först och främst har vi undervisningstiden. Enligt den senaste Eurostudent-undersökningen har svenska studenter i snitt bara tio timmars lärarledd undervisning per vecka – näst lägst i Europa. För lärarstudenterna är siffran ännu lägre: omkring fyra timmar. Det är orimligt lite för en professionsutbildning som kräver mycket övning, reflektion och återkoppling. Ännu mer orimligt är att just en utbildning vars kärna är undervisning, har så lite undervisning (3).

Visst styrs resurserna till stor del centralt, men ingenting hindrar att lärarutbildningarna själva premierar undervisning mer än idag. Institutioner och lärosäten skulle kunna införa egna ersättnings- och meriteringssystem där det faktiskt lönar sig bättre att undervisa. På så sätt frigörs både personella och ekonomiska resurser och styrs dit de passar bäst.

Vilka signaler sänder det till lärarstudenterna?

Idag är det tvärtom – det är mer meriterande att hålla sig undan klassrummet och ägna sig åt forskning och arbete i administrativa organ. Följden blir att stora delar av undervisningen ofta sköts av tillfälligt anställda, inte sällan utan fullgjord forskarutbildning, medan de disputerade didaktikerna och pedagogerna söker sig till andra uppdrag som lönar sig bättre.

Vilka signaler sänder det till lärarstudenterna? Att undervisning inte är den disputerade lärarutbildarens prioritet, utan mest ett nödvändigt ont som gärna undviks. Att undervisning är sekundärt på en lärarutbildning. Att expertisen finns, men inte där lärandet sker och behoven är störst.

Symbolvärdet i att inte leva som man lär är förödande. Många studenter på utbildningen har låga förkunskaper och skulle behöva maximal stöttning från de mest kompetenta lärarna. Men istället för förebilder får de tillfälligt anställda föreläsare som hastar in och ut ur klassrummet.

Men istället för förebilder får de tillfälligt anställda föreläsare som hastar in och ut ur klassrummet.

I dagens segregerade samhälle behövs kompetenta lärare i skolan mer än någonsin. Just därför är det angeläget att om pedagogikens och didaktikens professorer regelbundet undervisar på grundnivå. Det gäller särskilt i grupper med skiftande kunskapsnivåer. Professorernas undervisning skulle fungera som en sorts akademiska "Master Classes", eller som när de mest erfarna kirurgerna tar sig an de svåraste operationerna för att visa vägen. Varje lärarutbildning skulle ju också kunna instifta ett internt undervisningspris, en stark signal och ett betydande meriteringsmärke i verksamheten, både inåt och utåt.

Principen primus inter pares – den främste bland likar – borde inte bara vara en akademisk honnörsfras, utan en levande praxis inom lärarutbildningen.

I väntan på de större politiska reformerna finns fyra saker att göra redan nu:

• Frigör mer tid till undervisning på landets lärarutbildning, långt mer än dagens cirka 4 timmar.
• Höj attraktionskraften i att undervisa genom att belöna det tydligare.
• Justera resurs- och meriteringssystemen så att undervisning blir meriterande på riktigt och därmed gynnar en bättre resursallokering.
• Låt de mest erfarna forskarna ta plats i de mest utmanande undervisningssituationerna och kurserna. På så sätt kan de sprida sin unikt höga kompetens vida mer än genom att bara skriva artiklar med begränsad räckvidd utanför kretsen av närmaste forskarkollegor.

Att leva som man lär är viktigt. Retorik och praktik, ideal och verklighet behöver stå i samklang. Det gäller i alla utbildningsverksamheter, men speciellt bland blivande lärare. Så låt oss släppa förväntningarna på att förändringen alltid måste komma uppifrån. Det finns mycket vi kan göra för att stärka lärarutbildningen – här och nu.

Erik Cardelús, fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm

1. Kritik mot alltför teoretisk lärarutbildning (SVT-nyheter) Länk till annan webbplats.

2. Ämneskunskaper och lärarskicklighet – en reformerad lärarutbildning Regeringens webbplats Länk till annan webbplats.

3. Sällsynta timmar (Universitetsläraren) Länk till annan webbplats.