2013-03-15 Stefan Lindgren, professor Lunds universitet, statens utredare av läkarutbildningen

Så här kan läkarutbildningen knytas närmre forskningen

Tvärtemot vad Elias Eriksson hävdar ger förslaget till ny läkarutbildning goda möjligheter att öka forskningsanknytningen. Läkarutbildningen ska utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt hos studenterna och stimulera intresset för forskning. Hur de olika lärosätena lever upp till det bör vara deras ansvar. Men varken att lärarna pratar om forskning eller hur många timmar studenterna exponeras för olika ämnen är avgörande för den akademiska anknytningen. Stefan Lindgren, professor i Lund och statens utredare av läkarutbildningen, ger här en replik på Elias Eriksson debattinlägg om läkarutbildningen den 13 mars. 

Stefan Lindgren

Stefan Lindgren
Foto:

Elias Eriksson och jag delar uppfattningen att den grundläggande läkarutbildningen har ett ansvar för att skapa goda förutsättningar för en konkurrenskraftig medicinsk forskning, i Sverige och internationellt. Däremot har vi olika uppfattningar om hur detta åstadkommes. Mitt förslag till ny grundläggande läkarutbildning i Sverige framgår av den fullständiga rapporten som nu finns tillgänglig på regeringens hemsida (se länk till höger).

Där understryker jag återkommande att utbildningen ska ha sin utgångspunkt i de behov som finns i dagens och morgondagens hälso- och sjukvård, kunskapssamhälle och medicinska forskning. Den ska alltså inte fokusera bara på det som är ”kliniskt relevant”. Jag talar också genomgående om medicinska vetenskaper för att betona den nära kopplingen mellan basvetenskaper och kliniska vetenskaper, samt om progression och integrering för att understryka att patofysiologiska och psykosociala mekanismer samt djuplärande ska vara en del av utbildningen ända fram till examen.

Utbildningen ska särskilt betona den examinerade läkarens vetenskapliga och professionella förhållningssätt, förmåga att arbeta i olika system och team samt ständiga strävan efter förbättring och utveckling. Det är de förväntade studieresultaten och den samlade kompetens som läkaren ska ha dokumenterat vid examenstillfället som är styrande för utbildningen, inte den undervisningstid som erbjuds inom olika ämnen eller verksamheter.

Staten anger denna styrning genom de krav som högskoleförordningen ställer på högskoleutbildningar på avancerad nivå, samt i det förslag till ny examensbeskrivning som vi lämnat. Det är omfattande mål som skärper kraven på lärosätena jämfört med idag, inte minst beträffande vetenskaplig förmåga.

Däremot har lärosätena ansvaret för hur utbildningen planeras och genomförs för att uppnå målen, i enlighet med den övergripande autonomiprincipen. För att studenterna ska ges möjligheter och stöd att nå utbildningsmålen är givetvis utbildningsprocessen av betydelse, och lärosätena har ansvar för att utforma den på ett genomtänkt sätt, men utan likritning.

I utredningen har vi angivit en rad centrala principer för hur en modern läkarutbildning bör läggas upp, men utan tvingande styrning. Göteborgs universitet har frihet och ansvar att välja sin väg och andra lärosäten sin, så länge man uppfyller ovan beskrivna mål. De förslag vi lämnat har bred förankring i internationell litteratur samt i svensk och internationell utveckling av läkarutbildningar, och utgör inte på något sätt någon modell formad i Lund. Mitt ansvar för läkarutbildningen i Lund upphörde för övrigt 2005.

Jag ansluter mig till en uppfattning om forskningsbaserad utbildning som utgår från studenternas lärande. Studenterna ska från start och hela vägen genom utbildningen engageras i lärande som utgår från kritiskt tänkande och reflektion, engageras i forskningsprojekt, formulera forskningsfrågor och generera hypoteser. Utbildningen ska ha återkommande inslag av både skriftlig och muntlig presentation och av självständiga arbeten i vetenskaplig form. Dessutom ska utbildningen planeras och genomföras med metoder för undervisning och examination som har stöd i pedagogisk vetenskaplig litteratur. Forskningsbaseringen eller den akademiska anknytningen avgörs inte i första hand av att studenterna får höra om forskning av sina lärare eller av den tid de exponeras för olika ämnen.

Många olika faktorer avgör studenternas och de unga läkarnas val av karriär. Den grundläggande läkarutbildningen ger flera möjligheter. Aktuella uppgifter talar för att incitamenten att fortsätta en karriär som forskare eller lärare efter disputationen är en större utmaning än rekryteringen till forskarutbildning.

Läkarutbildningen har ett stort ansvar för att bibringa studenterna ett vetenskapligt förhållningssätt i sin kommande yrkesroll men också för att stimulera intresset för akademisk verksamhet. Mitt förslag skärper kraven i detta avseende. Men det är varje lärosätes ansvar och uppdrag att leva upp till kraven på högskoleutbildningar och stimulera det intresset.

Det är just därför som jag föreslår att hela ansvaret för den grundläggande läkarutbildningen och måluppfyllelsen fram till det att socialstyrelsen utfärdar legitimation ska åvila lärosätena. Det ger lärosätena alla de möjligheter de behöver för att öka akademiseringen av läkarutbildningen.