2013-02-06 Sofie Andersson, utredare forsknings- och utbildningspolitik, Naturvetarna

Rörlighet ökar förutsättningarna för kvalitet

Påståendet att rörlighet leder till bättre forskning saknar grund, skriver Louise Bringselius och varnar för att mytbildningen om rörlighetens betydelse kan få negativa effekter. Men denna bild delas inte av forskarna själva – tvärtom. Forskarrörlighet hamnar högt upp på forskarnas lista över kvalitetsdrivande faktorer. Det visar Naturvetarnas undersökning, skriver Sofie Andersson, utredare på Naturvetarna. 

bild på Sofie Andersson, utredare på Naturvetarna

Sofie Andersson
Foto: Hanna Merveeld

Finns det ett samband mellan rörlighet och forskningskvalitet? Tveksamt, svarar Louise Bringselius och påpekar att hög rörlighet inte självklart gynnar vare sig forskningen eller forskarna. Fel sorts rörlighet eller rörlighet av fel skäl kan till och med få negativa konsekvenser. Helt rätt. Som Naturvetarna och flera andra konstaterade i höstas är rörlighet inget mål i sig – det är blott ett medel. Men att som Bringselius hävda att tron på rörlighet saknar grund är att ta det ett steg för långt.

En av vetenskapens mest grundläggande principer är att ingen idé eller upptäckt är för alltid given. Allting står under ständig prövning och det vi tar för givet idag kan komma att visa sig vara fel imorgon. Att en forskares arbete granskas, prövas och ställs mot andras forskning är således ett grundkrav för vetenskaplig kvalitet. Forskare som rör sig över gränser får inte bara input till ny forskning och bidrar till att sprida kunskap; de utsätts också för den konfrontation och granskning som behövs för att forskningen ska fortsätta utvecklas.

Rörlighetens betydelse för kvaliteten har betonats av flera tunga forskningsaktörer, däribland Vetenskapsrådet. Men ännu viktigare är att forskarna själva beskriver rörlighet som en nyckel till högkvalitativ forskning. I den undersökning om svenska forskares syn på mobilitet som Naturvetarna presenterades i höstas framkommer att forskarmobilitet hamnar högt upp på listan över kvalitetsdrivande faktorer. Hela 90 procent anser att rörlighet är mycket eller ganska viktigt för forskningens kvalitet. Men detta är inget som Bringselius tar hänsyn till i sin text. Istället hävdar hon att svenska politikers intresse för rörlighet beror på att de okritiskt försöker anpassa sig till EU-policies.

Av de tre alternativa antagandena om forskarmobilitet som Bringselius presenterar i artikeln är inget ett giltigt skäl emot rörlighet. Visst kan det finnas enskilda forskare vars forskning påverkats negativt av att de rört på sig. Men på samma sätt som vissa personers framgångsrecept inte gäller för alla, är det osannolikt att de negativa erfarenheter som en del haft skulle drabba alla.

Inte heller det faktum att fler faktorer än just rörlighet påverkar forskningens kvalitet, gör mobilitet mindre viktig. Det betyder bara att den som vill möjliggöra högkvalitativ forskning måste ta i beaktande hela det spektrum av institutionella faktorer som utgör forskningens förutsättningar. Argumenten mot rörlighet håller alltså inte.

Slutligen är jag nyfiken på var Bringselius rör sig där rörlighet räknas som ”…en merit i sig”? Vår upplevelse är att rörlighet – särskilt i form av extern rörlighet – sällan premieras. Tvärtom vittnar många av Naturvetarnas medlemmar om att erfarenheter från andra verksamheter än akademin bemöts med skepsis. Den som vill meritera sig för en forskartjänst bör satsa på att publicera sig i så många (helst internationella) vetenskapliga tidskrifter som möjligt. Och frågan är ju om detta enda mått verkligen är det enda sättet att mäta kvalitet. Vi tror inte det.