Resursbrist i akademin trots lärosätenas miljardöverskott

Något är väldigt fel i den svenska akademin. Det blir tydligt när man läser UKÄ:s genomgång av lärosätenas årsredovisningar 2023. Av rapporten framgår att det skattade myndighetskapitalet – det vill säga forsknings- och utbildningsanslag som lärosätena inte gör sig av med – uppgår till hisnande 15,4 miljarder kronor (1).

Det är visserligen en minskning med cirka 0,4 miljarder kronor jämfört med föregående verksamhetsår. Men minskningen är snarare en effekt av extrema omvärldsfaktorer i form av pandemi och krig som lett till kraftigt ökade kostnader för bland annat löner och lokaler (ibland med upp emot 10 procent). Rapporten visar också att de oförbrukade externa forskningsbidragen ökade med 1,3 miljarder till hela 26,4 miljarder kronor (1).

Men ungefär samtidigt som budgetarna spikas kommer merparten av beskeden från de externa finansiärerna.

Det är något osunt och paradoxalt med att lärosätena ackumulerar kapital och tycks oförmögna att omsätta pengarna samtidigt som tiden inte räcker till i vardagen för forskare och lärare. Med pliktskyldigt ifyllda tjänsteplaneringar på årsbasis, där arbetstiden är budgeterad till sista timmen, så verkar allt ordnat och effektivt. Men ungefär samtidigt som budgetarna spikas kommer merparten av beskeden från de externa finansiärerna. Vi vet aldrig vem som drar det längsta strået, vilket är en planeringsmässig mardröm.

Förutom denna svårhanterade oordning är verksamheten märkligt nog oftast underfinansierad. Schabloner, tilldelningar och andra mått utifrån vilka akademikerns vardag bestäms rent ekonomiskt fångar inte tillnärmelsevis arbetets olika dimensioner och egentliga omfattning. Det gäller dessvärre allt från undervisning till finansieringen av externa projekt.

Utöver detta så saknas finansiering ofta helt för mycket av det som krävs för en fungerande akademisk miljö: skriva ansökningar, samverka, samarbeta över ämnesgränser, hjälpa studenten som hamnade snett, granska artiklar, delta i samhällsdebatten, starta nya spännande seminarieserier ochså vidare. Detta tar resurser från den redan otillräckliga tilldelningen för undervisning, redan slimmad användning av externa medel eller från forskningsanslag (om du, mot förmodan, skulle råka ha det i tjänsten). Detta är ofta påtalat och intet nytt för någon inom svensk högskolesektor.

I en levande kunskapsmiljö ändras förutsättningarna ofta dag ett efter att budgeten är lagd.

Jag tror att det finns tre huvudskäl till denna osunda obalans i systemet.

Det första är att vi ägnar oss åt ekonomistyrning och inte låter verksamheten definiera sina egna behov. När verksamheten alltmer styrs av ekonomiska faktorer och krav på kontroll och uppföljning präglas den av rutinmässiga regler om mål – medel – kalkyl samtidigt som duktiga byråkrater får allt större inflytande. Det krävs stort mod för att stå upp mot budgetbalanseringens stränga regeltillämpningar.

På så vis försvinner den konkreta kopplingen till vad vi faktiskt lägger pengarna på, och, allra värst, vad vi skulle kunna lägga dem på. En bieffekt är att systemet med sina fullspäckade årsplaneringar och strikt lagda budgetar saknar flexibilitet och budgetutrymme för det som faktiskt görs, trots att det finns enormt mycket outnyttjade medel.

Trots ett uppenbart tidsunderskott i så gott som alla uppdrag levereras det på mycket hög nivå.

I en levande kunskapsmiljö ändras förutsättningarna ofta dag ett efter att budgeten är lagd. Tyvärr hålls miljöerna tillbaka av rigida system, ständig underfinansiering, bristande flexibilitet för satsningar där det händer intressanta saker och allt för snäva mått för kvalitet och framgång.

För några år sedan var Riksrevisionens svar på problemet dessvärre att rekommendera ”regeringen att överväga lärosätesspecifika måltal” och att säkerställa ”god insyn” och strategisk användning. (2). För en byråkrat betyder det i klartext att satsa mer pengar på dem som redan har. Det är den enda rimliga slutsatsen för systemryttare med snäva idéer om kunskapande och framgång.

Det andra skälet till att forskningssystemet är i obalans är att Sverige verkar ha exceptionellt drivna och ambitiösa forskare och lärare som trots den verklighetsfrånvända ekonomikvarnen gör sitt jobb. Antagligen för att de drivs av sitt kunskapande kall och förhoppningen att kunna göra skillnad. Trots ett uppenbart tidsunderskott i så gott som alla uppdrag levereras det på mycket hög nivå. Det är inte hållbart i längden och alla har inte möjlighet att betala priset, vilket gör att akademin tappar lovande unga lärare och forskare, oftast kvinnor (3). En liten forskningsnation har knappast råd med det.

Nyckfulla och notoriskt otillräckliga projektbidrag gör att pengar ständigt är på fel plats vid fel tillfälle.

Det tredje skälet till obalansen handlar om fördelningen mellan basanslag (40 procent) och externa bidrag (60 procent). 40/60-modellen bidrar till ständig underfinansiering och problem med personalplanering. Nyckfulla och notoriskt otillräckliga projektbidrag gör att pengar ständigt är på fel plats vid fel tillfälle och tjänster behöver i värsta fall – det vill säga ofta – ”fyllas” utan strategiskt och verksamhetsrelevant syfte.

Den bristande matchningen gör dessutom att vi ständigt tappar kontinuitet när projekt eller anställningar tar slut till följd av dysfunktionella regler som inte tar hänsyn till verksamhetens behov. Ansökningssystemets logiker riskerar dessutom att få eskalerande effekter (den som har får mer) som inte tar hänsyn till lokala förutsättningar.

Att basanslagen utgör merparten av lärosätenas forskningsmedel är en förutsättning för att på lång sikt gynna och stärka Sverige som forskningsnation och för att bygga starka forskningsmiljöer som aktivt bidrar till samhällets utmaningar. Tyvärr är inte lärosätena redo för en sådan utopisk reform så länge ekonomistyrning av kunskapande verksamhet ses som en naturlag på många av landets lärosäten.

Per Gyberg, biträdande professor, Linköpings universitet

1. Rapport från UKÄ: Lärosätenas årsredovisningar 2023 Länk till annan webbplats.

2. Riksrevisionens rapport: Varför sparar lärosätena? – En granskning av myndighetskapital vid universitet och högskolor Länk till annan webbplats.

3. Debattartikel i Curie: Forskning ska inte vara ett kall