2018-10-31 Sven Stafström, generaldirektör Vetenskapsrådet

Replik: Styrning och resursfördelning måste kopplas tydligare till kvalitet

Istället för att ge exempel på forskning som stödjer en viss fördelning mellan basanslag och externa medel borde diskussionen handla om hur vi kan få en tydligare rollfördelning mellan lärosäten och externa finansiärer och hur vi tillsammans stärker svensk forskningskvalitet, skriver Sven Stafström i en replik i debatten om styr- och resursutredningen.

Sven Stafström

Det finns inte någon egentlig motsättning mellan basanslag och extern finansiering. De två finansieringsströmmarna kompletterar varandra och båda behövs. I mitt tidigare inlägg pekade jag istället ut vad jag anser är den viktigaste frågan att diskutera: Hur skapar vi förutsättningar för en bättre och tydligare rollfördelning mellan lärosäten och externa finansiärer? En rollfördelning där lärosätena skapar goda villkor för forskare och lärare och där externa finansiärer gör det möjligt för dessa att bidra till excellens i svensk forskning.

Jag argumenterade inte för minskade basanslag och ökade externa medel. Däremot menar jag att en minskning av Vetenskapsrådets budget till förmån för ökade basanslag, som är alternativet om inte nya medel tillförs, är fel väg att gå. Vi är förvissade om att den sakkunnigbedömning av ansökningar och den konkurrensutsatta finansiering som vi och många andra externa finansiärer använder oss av gynnar utvecklingen av svensk forskning. Den bidrar också till att stärka forskarnas frihet.

En minskning av Vetenskapsrådets budget till förmån för ökade basanslag, som är alternativet om inte nya medel tillförs, är fel väg att gå.

Frågan om balansen mellan basanslag och externfinansiering är komplex. Olika länders universitet och deras system för forskningsfinansiering, rekrytering och karriärvägar skiljer sig åt avsevärt. Liksom vad finansieringen från olika källor används till. Det gör det svårt, rentav missvisande, att dra entydiga slutsatser utifrån jämförelser mellan länder. Än mindre att bestämma en gyllene kvot mellan basanslag och extern finansiering som inte ska underskridas. OECD framhåller också i sin översikt från 2016 [1] att det inte är där skon klämmer.

Går man ner på lärosätesnivå blir frågeställningen kring vad som är en god balans ännu svårare att besvara. Förutsättningarna ser olika ut, vilket också gör att andelen basanslag i förhållande till externa medel skiljer sig kraftigt åt mellan lärosätena. Att tala om andelar blir därför inte fruktbart.

Istället för att ge exempel på forskning som stödjer en viss fördelning mellan basanslag och externa medel borde diskussionen inriktas på vad som behöver åtgärdas för att leva upp till regeringens högt ställda forskningspolitiska målsättning. För att nå dit måste forskning granskas och åtgärder vidtas för ökad kvalitet. Som styrinstrument spelar finansieringen en viktig roll. Här kvarstår fortfarande frågetecken i styr- och resursutredningen kring hur Sverige på bästa sätt främjar en hög kvalitet i all sin forskning.

Sven Stafström
Generaldirektör Vetenskapsrådet

[1] OECD Reviews of Innovation Policy: Sweden 2016

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Anders Hofer

    Problemet idag är att de som söker anslag har så stora skillnader i redan befintliga resurser. Forskargrupper med 10 anställda tävlar i samma kvot som ensamma forskare utan anställda. Det blir då omöjligt för de minsta grupperna att konkurrera och själva granskningsprocessen blir egentligen onödig. Jag tror detta kan vara en orsak varför de flesta publikationer idag indikerar att peer review för forskningsanslag inte fungerar. För att få en rimlig konkurrenssituation tror jag man måste börja fundera på att lämna idén om beviljningsgrader kring 20-25% och istället sträva mot betydligt högre (kanske upp till 80%) och göra differentieringen med storlekarna på anslagen istället. Om man skulle ha ett spann som börjar vid exempelvis 200.000 kr skulle pengarna förmodligen räcka till att ge de bästa forskningsprogrammen lika höga summor som idag. Om fler anslagsgivare sedan skulle haka på denna trend skulle det också vara möjligt för de ensamma forskarna att arbeta sig uppåt genom att skrapa ihop flera anslag och därmed börja kunna anställa folk. Detta är i stort sett omöjligt idag oavsett hur intressant forskningsprogram man har.

    2018.11.08